Orden som du skrev

Och orden som du skrev
som regn som aldrig föll till marken

Och hennes ord som fjärilar i pastell
landade på koden i din hud
brände hål och blotta ettorna
och nollorna
Blev till damm av gamla brev och bördor

Och så regnet
Alltid detta regn
Som faller uppåt
Dropparna som lyfter från gatan
som samlas i moln av minnen och bilder
droppar av ögonblick från din barndom du ser rinna hem
tillbaka in i himlens hav och hjärta

Man glömmer att man glömmer
Men ändå: gatorna minns
varje steg du nånsin tagit
och de steg du kommer att ha tagit längre fram
En våg av fotspår reser sig
bakom dina steg på vägen
bär dig fram på brädan
vävd av alla dina liv
du ännu inte levt
Och du rider vågen
tills den blir till hav och tårar
Tills den bär dig hem till huset byggt av kartor av kartong
Och under kartan mer kartong
Och du tar ett andetag och andas in dammet av gamla brev och bördor och det smakar regn som aldrig föll och ord som aldrig sades
Och regnet faller ändå inte neråt men mot dina inre rum
mot graven i ditt bröst
där känslor aldrig levda
stilla vilar
under hjärtats mull och mylla
där något blygsamt
storsint
börjat gro
och grönska