”Vad är det för jävla idiot som inte kan fixa en stol ens en gång. Man undrar ju hur en sån överhuvudtaget kunnat bli chef... för att uttrycka sig krasst. Nu har jag istället suttit på en IKEA-pinnstol i flera månader. En jävla skitstol!”, fräste Leif Östlund där han satt tillsammans med sin närmaste kollega Jonas van Holland och inmundigade sig en kopp kaffe i fikarummet. Leifs gråa skepparkrans, stora ölmage och överkammade flint hade vid det här laget blivit ett familjärt inslag på kontoret. En plats de tillbringade allt för mycket tid på tillsammans.
Det var bara en slump som gjorde att Leif hade sökt sig till myndigheten. Stora delar av arbetslivet hade han jobbat som servicetekniker på internationella företag som Siemens, LM Ericsson och Nokia; innan han i mitten av livet omskolade sig och läste juridik på ett näraliggande universitet. Efter att ha snurrat runt på diverse statliga ämbetsverk hade han på vinst och förlust slängt iväg en ansökan till Myndigheten, och lyckats ro iland en anställning som kundtjänsthandläggare på deras huvudkontor. Där blev han snart vän med nämnda Jonas och fick en lika stor fiende i den nytillträdde sektionschefen Axel Ringfors – en trettioårig man som tidigare gjort karriär inom hemvärnet. Irritationen hade slagit i taket när Leif efter ett tidigt ”lärakänna-samtal” inte fått gehör för sitt behov att införskaffa en specialkonstruerade stol till arbetet. Det var en stol med många finesser han hade i åtanke – justerbar och med stoppad sits som bara gav efter en aning när man satte sig.
”Jag hade ju för fan tagit med mig läkarintyg och fan hans moster! Och ändå säger han att dom inte kan göra något åt saken. Tydligen har dom köpstopp. Man undrar ju vart det här landet egentligen är på väg?” Så tog de båda varsin klunk ur sina kaffekoppar och tittade ut mot det allt dystrare höstlandskapet.
Under ett av alla veckomöten de hade på arbetsplatsen, brakade allt ihop på en och samma gång. De var mitt uppe i att gå igenom julsemestern när Leif reste sig upp och lämnade konferensrummet de för tillfället var inkvarterade i.
”Vänta Leif! Såhär kan du inte bete dig”, hörde han snart Axel komma flåsande bakom sig. När chefen kommit ikapp Leif så vände sig denne plötsligt om. En rak höger landade i de mjukare partierna runt magtrakten: och ett högt kvidande från den trettioårig mellanchef fortplantade sig längs korridoren.
Åtgärderna lät inte vänta på sig; HR kopplades omedelbart in och det fördes många rundabordetsamtal i syfte att få bukt med ”problemet”.
”Det bästa är väl om vi kan omplacera honom någonstans? Eftersom det inte går att sparka vederbörande.”
”Jo jag vet att han upplevs som problematisk. Fast vi kan inte bara skicka iväg personer hur som helst.”
”Här fungerar han inte. Han förstör för hela arbetsgruppen. Det kommer sluta med handgripligheter. Snart kommer vi få kalla in polisen.”
”Nej men så långt behöver det väl inte gå? Vi kan väl avvakta lite tills vi kommer på någon vettig lösning?”
Lösningen lät inte vänta på sig. Det hade bara dröjt några veckor innan de hittat en annan enhet där Leif kunde fortsätta sin resa inom Myndigheten. Han skulle sitta på ett lokalkontor norr om stan. Arbetsuppgifterna var ännu oklara.
”Ja den där Axel fungerar ju mer eller mindre som en fjärrstyrd dilettant. På uppdrag från högre ort. Man undrar ju vad det var för idiot som satte honom bakom ett skrivbord egentligen?” sa Leif när han satt med Jonas strax innan han skulle få lämna huvudkontoret. ”Jag tycker synd om er som måste stå ut med den där fjanten!”
”Du kanske ändå borde vara lite mer diplomatisk. Han är ju trots allt din chef”, svarade Jonas i ett försök att verka medlande. ”Tänk om du behöver referenser framöver?”
”Jo jag tackar. Inte från den idioten i alla fall! Då äter jag hellre upp min hatt!”, sa Leif och slog demonstrativt näven i bordet. ”Och jag ska säga dig att jag faktiskt vet hur en chef borde vara. Jag har nämligen lång erfarenhet på området från tidigare arbetsplatser.”
”Har du? Det har du aldrig berättat.”
”Ja, jag kanske inte hade någon regelrätt titel. Men man kan säga att jag fungerade som en informell ledare.”
”Han är ju helt omöjlig! Dom senaste två månaderna har han inte gjort någonting... Dessutom skyller han hela tiden på att han är ny! Han vet inte ens hur man öppnar Word.” Sektionschefen Ann-Katarin hade gått in till enhetschefens rum, som låg vägg i vägg med Leifs, för att vädra ur sig vad hon egentligen tyckte om sin nya medarbetare.
”Jo jag vet att det verkar som att vi har fått ännu ett 'case', men det är inte så mycket vi kan göra åt saken. Jag tycker att du hanterar situationen med bravur utifrån rådande förutsättningar. I värsta fall får du väl sätta honom på att svabba köket”, svarade han milt.
”Det är väl en möjlighet, men det känns ju som att dra saken lite väl långt. Dessutom har vi redan inhyrd personal som gör sånt”, hon gjorde en lite konstpaus. ”Det värsta är att det märks att han inte VILL jobba. Jag fattar ju att han är intelligent och skulle kunna klara arbetet. Karln är väl för lat helt enkelt.” Och så la sig ännu en tystnad. De båda gav varandra en menande blick utan att säga något mer. Som att det fanns en tyst överenskommelse om vad som gällde i sådana här situationer.
Leif hade hört hela konversationen genom väggen. Det var som att någonting skar sig i magen på honom. Det verkade, tänkte han tyst för sig själv, som att han hamnat ur asken i elden; och den chef som han tidigare beskrivit som ett stolpskott framstod nu som sjunde himlen i jämförelse. När han satt där alldeles modstulen kom han att tänka på bokprojekt han för tillfället höll på med: Imorgon socialism. Boken, som var en sorgesång över Sverige och dess utveckling efter Olof Palmes frånfälle, skulle i detalj redogöra för vad som gått åt helvete med det här landet. Tyvärr hade Imorgon socialism legat på hyllan den senaste tiden på grund av strategiska, ideologiska och orkesmässiga skäl. Leif tittade ut genom det näraliggande fönstret och såg en talgoxe landa i närheten. Den gjorde ett försonande intryck och fick honom att känna en strimma hopp inombords.
”Hur går det då? Någon förbättring?” Jonas van Holland hade ringt Leif via det interna kommunikationssystemet och nu stirrade de på varandra genom varsin webbkamera. Leif satt som vanligt i sitt lilla kontorsrum och såg sig själv på skärmen förkroppsligad i en alltför överviktig person med grånat hår och dålig hållning. Han tyckte att han började påminna om de där äldre farbröderna i sin barndom som dök upp på släktmiddagarna och alltid skulle dra snuskiga skämt. Och som han i hemlighet avskydde.
”Jodå det går väl. Än så länge lever gubben”, svarade han lakoniskt.
”Ja jag ser det”, sa Jonas och gav honom ett lurigt leende. ”Hur går det med stolen förresten. Fick du den någonsin?”
”Ser du inte vad jag sitter på!?” svarade Leif och sken upp. Han pekade med båda händerna på den specialkonstruerade apparaten under sin kropp.
”Nämen ser man på. Toppen! Verkar som att du gör framsteg i karriären.”
”Nja.. jag längtar snarare tillbaka till er. Chefen här verkar nästan dummare än vad jag är van vid. Dessutom sitter vi bara som administratörer och gör det som beordras. Man får ju ingen som helst kontakt med verkligheten.”
”Ja men det är väl inte vår roll. Vårt fokus ligger på att upprätthålla ett system. Om du inte redan har listat ut det.”
”Jag antar att du har rätt. Men det gör väl ingenting att tro lite.”
”Tro gör man i kyrkan. Du får nog vänta lite om du vill se verklig förändring.” En paus la sig mellan dem båda. Så log Jonas lite lurigt igen och fortsatte: ”Du får helt enkelt vänta till våren herr Östlund!”
Och så brast de båda ut i ett gemensamt skratt. Kaffekopparna de hade på var sin sida om skärmen höjdes i en synkronisk skål. Leif tänkte att om allt höll i sig och han kom i rätt stämning skulle han snart kunna återuppta processen med Imorgon Socialism.
Prosa (Kortnovell)
av OliverDer
Publicerad 2025-11-23 09:55