Dimman tätnade och utsikten fördunklades
Sandens glöd blev aska
törstens eld blev is
Längtan som en gång brann med vilt begär
ligger nu begraven under dyner av likgiltighet
Vänder mig om och går i motsatt riktning
Fotspåren bakom mig försvinner i det vita
och jag undrar, var det någonsin verkligt
eller bara en hägring i hettan
Öknen sträcker sig åt alla håll
norr, söder, öster, väster
samma tomhet överallt
Men kanske finner jag solen där bortom diset
bortom trötthetens slöja
där hjärtat minns hur det kändes
att längta, att törsta, att brinna
Kanske väntar den där jag inte letat ännu
Fri vers av Måsliv
Publicerad 2025-11-24 21:00