jag är inte den
som tycker synd om mig själv
men kontrasten mellan min 25-årsdag
och slutet
är läskig
får mig att känna mig som
den olyckligt lottade huvudpersonen
i en psykopats sjuka spel
kanske är jag det
i så fall
är jag det fortfarande
lär ju utgå från det
för att vara på den säkra sidan
om jag är smart
och det är jag ju
men ibland
får han mig att känna mig
så fruktansvärt
dum
för jag hade verkligen
kunnat hamna där igen
och jag kan inte sluta
se det bästa i människor
det här fallet är inget undantag
och allt är
som vanligt när jag blivit utnyttjad
eller misshandlad
frid och fröjd mellan oss
men någonstans
måste jag sätta gränser
jag med
och min gräns hade den här gången
lika gärna kunnat vara döden
faktum är att det inte var långt ifrån
den här gången
snarare tvärtom
så nej,
det blir inget mer med honom
fast jag
– som faktiskt har övervägt det
att vara med honom alltså
om bara för några ögonblick
måste ju vara
lika sjuk som honom,
kan ju inte vara frisk
för när jag sagt till honom att
man vet aldrig
så har jag faktiskt menat det
det kommer jag förhoppningsvis inte göra längre
gjort är gjort
och han har gjort
mycket vidrigt mot mig
objektivt sett
värre än vad någon annan
av alla mina före detta
psykopater har gjort
mycket värre
vissa saker går aldrig att ta tillbaka.
ändå så
tror han mycket riktigt på mig
när jag säger
att det inte är kört
och när jag tänker på det
är det sjukt att ha såna förhoppningar
efter vad han gjorde
jeez
vilken skev bild av kärlek, sig själv
och sig själv i förhållande till medmänniskor
han måste ha
men det visste jag ju redan
ännu sjukare är det
att han inte bara har förhoppningar
han har även fortsatt
att trakassera mig;
trakasserier i sina mörkaste former
EFTER att jag fucking
förlåtit honom för
alla oförlåtliga handlingar
efter att han
nästan mördat mig
inte bara en gång
vilket i en sjuk kontext
bara det som är mest glasklart,
mest konkret
av månader av misshandel i olika format
han vet:
han vet hur man gör
för att få någon
att hata sig själv
skada sig själv
han vet
han vet hur man skadar, kränker
förnedrar
till dess att man inte längre
känner sig som en människa längre
inte ens en varelse
som förtjänar att leva
blir reducerad till en amfibie
har aldrig tidigare känt
att svenska björnstammens rad:
passar in bland smuts och skor
inte är annat än
en klockren beskrivning
av mig själv
för det är just så
han får mig att känna mig
han vet också:
hur man gör för att skrämma,
manipulera
hålla någon kvar
oavsett vad som händer
hur man på bästa
värsta möjliga sätt
förlorar någon
som en gång älskade honom
både mentalt och fysiskt
för det var inte jag
som låg under täcket
skakandes av rädsla, chock
sorg, ånger
självhat
den där sista gången
han talade till mig
eller snarare min stela
darrande ryggtavla
ånger om:
varför sa jag så?
varför grät jag?
varför var jag så ledsen
att jag ville dö?
för om jag bara hade
hållit käften så
hade det aldrig hänt
och nu är det för sent
varför var jag så dum?
inte jag
som tog emot slag och sparkar,
som lät det hända
gång på gång
inte jag
som knöt en snara av
det turkosa badrocks-repet från
badrocken pappa köpt till mig
när jag flyttade dit med
drömmar baserade på luftslottet
byggt av honom
inte jag
som övervägde att hänga mig i det;
som när han sov
satt på badrumsgolvet
i förtvivlan
diskuterande ljudlöst
med sig själv
om huruvida hon orkade leva
ellerinte
för den lätta vägen ut
kanske vore att bara
dö
på badrumsgolvet
någonstans på
Nya Zeeland
långt långt borta
från vänner och familj
att skrika vore menlöst;
oavsett hur högt
jag hade skrikit
hade pappa aldrig kunnat höra mig
inte jag
som till en utskällning
framför nån mobilkamera
fick höra:
hur dålig hon är,
hur hon förstörde
hela hans liv
och hur hennes eget
inte är värt någonting
i panik
krossade hon fönster
och med glassplittret
skar hon upp
både armar och ben
fick höra
hur tröttsamt det är
att hon hela tiden
tycks hota om att
dö
"varför inte bara göra det?"
uppmanade han
men hon
som dessvärre är jag
även om det inte kändes så
– kanske mest för att det är så svårt att acceptera
att det var jag
vad jag utsatte mig för;
ännu svårare att acceptera
kan det nog vara
att jag ens tycker att
det var mitt fel
jag som utsatte mig
för den fara som jag
i själva verket vet
att jag blev utsatt för
av honom
för det gör jag
– oförmögen att känna hat
gentemot någon annan
inte ens honom.
men hon – som är jag – valde livet
och hade ännu en gång
turen på sin sida
för jag – som är jag
hade oavsett
hur fruktansvärt jävla ont
det kan göra att leva,
betrakta sig själv
leva så
många långa timmar
nästan varje dag,
nästan varje natt
– oavsett hur nedbruten jag var
fan inte accepterat
att låta HONOM bli min död
egentligen inte någon
av all smärta
han orsakade mig
varför det är så svårt
att acceptera att det hände
men det gjorde det
och jag dog inte
och det var inte mitt fel
för att jag var svag
för det var jag.
usch vad jag hatar
i kontexten
en skitsak som
lögner
men aldrig i livet
att jag tänker dö
till lögnen om att jag förstörde hans liv
och inte tvärtom, om något
(inte för att jag någonsin skulle tillåta det)
och även
om jag borde önska det
så önskar jag inte att jag hade
förstört hans heller
aldrig i livet
att en så sorglig människa
som hatar sitt liv
ska få kasta bort mitt
för att slippa vara ensam
jag älskar ju mitt liv
det är värt så sjukt mycket,
för mig förstås
mest av allt
och det var ändå något som jag kände
att jag egentligen vet
där och då
när han istället för att hjälpa mig
försökte trycka ner mig ytterligare
trots att jag redan ville dö
när han nästan dödade mig:
ströp mig tills jag inte kunde få luft
slog ner mig på golvet så fort jag var på benen
sparkade mig i magen med all sin kraft
när jag låg ner
drog mig i håret, i handleden
på det kalla golvet
som om att jag var en påse sopor
för att sedan sparka ut mig halvnaken,
låste mig ute i regnet
för att sedan komma efter mig med en
fucking yxa
alla gånger han stannade bilen;
slängde ut mig i mörkret
på någon landsväg
mitt i ingenstans
bokstavligen så långt bort
från hemma man kan komma
utan telefon,
utan jacka
det var kallt ute
återigen:
som om att jag inte är en människa
bara skräp
och filmade mig
gjorde han
trots att jag bad
honom sluta,
bad honom bokstavligen
på mina bara knän
hur han
på film fångade
hur jag
så djupt jag kunde
skar mig i handleden,
ristade in bokstäver på låret med
ett rakblad
bara för att för
en liten stund ersätta,
distrahera bort den
psykiska smärtan med fysisk
under egen kontroll
och skrek, grät i panik
gjorde jag
efter att
för tusende gången
ha blivit så mentalt nedtryckt
att jag börjat tvivla på
min egen existens;
ville bara slippa känna
utan vetskap om vad jag ska göra
eller ta vägen
ville bara bli upplöst.
han
fick mig att be om ursäkt,
be om ursäkt för mina meltdowns
triggade av honom
oavsett vad jag gjorde eller sa
var det bara fel
jag var fel
trots att han
så uppenbart var den
som provocerade fram
reaktionerna
han fick mig att be om ursäkt
för att jag helt enkelt
var för rädd
för att göra annat;
visste att det bara skulle göra det värre
om jag gjorde på något annat sätt
alla gånger han
gjorde det klart för mig
hur vidrig jag var;
mest baserat på
påhittade historier och lögner
jag inte hade något med att göra
eller mot bakgrund av
mitt redan trasiga förflutna,
allt annat än något av avundas
allt annat än en stabil grund
för vad han utsatte mig för
när han
svartsjukt envisades om
att få mig att erkänna en "trekant"
– i själva verket en våldtäkt
stannade bilen
det var en gruppvåldtäkt
sa jag
och menade det
jag vet inte om han köpte det men
han vägrade starta bilen
till dess att jag erkände
att det inte var någon jävla
våldtäkt
det slutade alltid med att han
som den trasdocka jag var
på obestämd tid
kastade mig ut ur bilen
och där fick jag sitta
längs en landsväg i ett för mig
okänt land.
dumma dumma väg
dumma dumma bil
dumma dumma jag
och han höll fast mig
slog mig på rumpan
så hårt han kunde
han visste
exakt hur han skulle göra
för att få mig att känna mig
ännu mer som ingenting
han gjorde det
när det inte längre framkallade samma reaktion
att strypa mig.
i efterhand,
rädd för mitt liv
tror jag att jag aldrig aktivt
sårade honom tillbaka
varför skulle jag göra det?
det vore väl dumt?
det viktigaste var att komma undan så lindrigt som möjligt
det tog inte lång tid att inse
att vad jag känner och
vad som egentligen var sant
var fullkomligt irrelevant
och även om sanningen
var något jag envist nog
aldrig slutade kämpa för
trots de många gånger
jag fick sitta i timmar
som någon jävla gisslan,
lyssna på hur jag ljög
och allt det innebar
jag talade alltid sanning.
jag är många saker
men lögnare är inte
någon av dem;
jag är
till skillnad från honom
inte kapabel att ljuga
det tar emot i varje cell i min kropp
trots priset jag fick betala
vägrade jag därför
sitta och hitta på lögner
bara för att sanningen
inte passade hans
skeva verklighet
och för att mitt liv
inte borde få innehålla något av det här
men råkar göra det
i sanningens namn:
på tok för mycket av det
för att jag är så jävla naiv
och för att jag ibland glömmer
hur mycket jag är värd
han får mig att glömma.
det händer
att jag sörjer mig själv ibland
i undran
om vart jag tog vägen
oftast landar jag i svaret om
att männen och drogerna tog mig
och åtminstone vad gäller männen
känns det bara orättvist och jättesorgligt
bara det faktum
att det var en vuxen man
som introducerade mig för opioiderna
innan jag hade hunnit fylla arton
att veta hur man en gång varit,
hur man egentligen är
– någon som älskar sig själv, som är stolt över att vara jag
till att vara något som tydligen
inte är värt mer än vad dem
bestämmer åt en:
En påse hundskit
En hora
Någon som förtjänar att bli slagen, våldtagen.
Dödad.
någon (Något) jag inte ens känner.
så när de använder
mitt namn
men behandlar mig
som en påse sopor
dör något i mig.
jag blir Något
så långt från versionen av mig själv
som jag någonstans
vet att jag är, varit
vill vara
men det är ju jag
fast där och då utelämnas jag
utan val.
han har fan tre döttrar
är det så svårt att se:
jag är någons dotter, jag med?
till och med efter
att ha spenderat varje dag tillsammans
i närmare ett år;
påstår att han älskar mig?
har träffat, respekterar min pappa?
sånt får tankarna att börja snurra
för om inte ens personen som ska älska dig
kan se att jag också
är en dotter,
syster
människa
som känner smärta – fysiskt och psykiskt
oavsett hur rädd jag är
eller högt jag skriker
vem kan då se det?
sanningen är att
från andra sidan jorden
kan ingen se eller
höra mig
vet inte hur
många gånger jag sagt hejdå
till pappa som omöjligt
kan höra mig genom tårarna
från andra sidan jorden
från andra sidan jorden
är mina skrik
menlösa.
hur många gånger
jag sett framför mig:
jag kommer dö där
och ingen skulle någonsin få veta;
hur han
hade förvridit sanningen för gott
min sanning
han hade skyllt på mig;
mig och mina icke-existerande punderier
han hade lagt beslag på mitt liv;
som om att det var hans rättighet
och min skyldighet.
men egentligen vet jag:
för mig
är jag värd allt
det är det enda som spelar någon roll
och utan droger och
män som hatar kvinnor
är det något som i slutändan
inte är särskilt svårt
att se
det är inte jag som gjort fel.
det inte är jag som är fel.
vilket
gör det ganska sorgligt
eller så nära jag kan komma till att
tycka synd om mig själv
att ett liv med
så förbannat mycket potential
har fått smaka på
så otroligt mycket smärta
senaste tiden på mer
än vad någon förtjänar
on top of that
nej, jag varken
förtjänade eller behövde
den här sortens… tortyr?
inte efter
att efter redan ha krigat
mot äckliga män, äckliga droger
mot döden
hela mitt vuxna liv
och mer därtill
äntligen bara ville börja leva
– det var allt jag ville
han tog det från mig.
men jag är tacksam;
för att vara drogfri
för att vara jag
för att leva
och för att det fortfarande
– trots att livet
för det mesta de senaste åren
har varit det absolut svåraste,
mest krävande och mest
smärtsamma alternativet
är allt jag vill.
Prosa av retzzzina
Publicerad 2026-05-11 22:49
Peffag
Sorgslig berättelse ... Tar dig i mina armar och vaggar dig till lugn. Lung och fin, starta om, ctrl alt delete och Power unplug, then start over again... :--) Hjärtat slår med dig !
2026-05-12