Foto: Åsa Henriksson (2025)
Min vandring är ensam
och tung
i midvinterkvällen.
Driver planlöst
på vägen.
Ödsliga tankar
under svarta himlen.
Kyrkogården ligger vit
med snötyngda stenar
och kors.
Gravlyktorna lyser
med fladdrande lågor.
Tystnaden så djup
och fylld
av de dödas frid.
Jag öppnar grinden
och går på gången.
Ser på stenarna
med namn och år
över okända öden.
Förgängelse och evighet
i tyst förbund under jorden.
Längst upp på berget
bakom kapellet,
vilar människor
från förhistorisk tid.
Människor med både
ande och kropp,
som vi.
Människor som älskat
och skrattat,
sörjt och gråtit,
hatat och dräpt.
I lunden nedanför kapellet
ströddes askan från min mor.
Men aldrig har jag mött henne där.
Hon är strödd i mitt inre,
med skärvor från ett smärtsamt liv.
Men när jag tänder ljuset
hör jag äntligen en suck,
från en förtvivlad som funnit ro.
Under en sten
med mjuka kanter
vilar en skolkamrat.
Olyckan kom
och ryckte honom från livet
i ungdomens år.
Ett liv i sin linda,
med drömmar och hopp.
Strax intill på marken
breder väldiga gravstenar ut sig.
Här skryter man
över sin jordiska resa.
Fina damer
och fina herrar,
som ville vara
lite förmer,
även när döden
besegrat dem.
Några stenar är små
och diskreta,
lutar lite framåt,
nästan bugande mot jorden.
Här vilar människor
med skilda liv,
oftast nöjda
med det lilla de fick.
Anspråkslösa
under både liv och död.
Rik och fattig,
herre och dräng.
Alla bar de på frågor
som aldrig fick några svar,
och svar på frågor
som andra bar.
Frågorna och svaren
tog de med sig,
ner till det eviga mörkret.
Men ovan jorden
lyser månen och stjärnorna
som de gjort i miljarder år.
Lyser över oss
som är ute på livets färd.
Ännu en tid
ska vi längta och söka,
kanske finna en mening
på jorden.
Ännu en tid av oro,
innan friden famnar oss
på dödens plats.
Fri vers av Åsa Henriksson
Publicerad 2025-12-21 19:00
Anya
Jag älskar kyrkogårdar och så även din dikt. Jag gör liknande noteringar när jag går på dem. Dessa människoöden. Och de som bara måste markera status även in i döden. som barn jobbade min mamma några somrar på kyrkogården i norr. Jag var väl runt 6 år och kunde inte vara hemma ensam. Jag gick runt som försäljare på kyrkogården med osynliga kunder som fick köpa människorna som låg där. Dyrast var de små.
2026-02-17
Åsa Henriksson
Tack för den fina responsen. Sedan november bor jag i kvarteret kring kyrkogården och passerar den minst en gång om dagen. Platsen väcker många tankar kring vår existens.
2025-12-26
Gawain
Alltså gud så vackert rent ut sagt! Fastnar genast och följer flödet av ord som väcker känslor för varje rad och stycke på ett sätt man sällan läser idag. Tack.
2025-12-24
Bengt J Malmsten
Du ger ett ansikte och själ till de som tidigare levt. Hur de levde och deras mål och om de ansåg sig vara förmer än de övriga, runtikring. Måtte vi slippa "Dödens omfamning", säger jag och hoppas på sanningshalten i Uppenbarelseboken 21:1-5.
2025-12-22
Evelyn Falk Möller
Så vacker och berörande. Stämningsfullt foto. En sådan underbar själ du är.
2025-12-21
Gunnar Hilén
Ja det här är bara så vackert utan enkla lösningar och svar på livets ofattbara gåta.
2025-12-21
sphinx
En stunds ödmjuk kontemplation omkring vår existens här på klotet, vårt sökande och famlande efter svar. Gott så. Eviga frågor. och svaren är lika eviga de. Tänker att reflektionen är viktigare ibland än svaren...
2025-12-21