Han kom som en vind
(nog mindes han tavlan
med just de orden
på väggen i hennes flickrum)
rumstrerade om
(ännu en gång, många år senare)
och tog plats där,
där uti hennes hjärta
så snabbt, alldeles för fort
själen viskade av rädsla, "vänta"
men han var så mycket HAN
han som hon saknat så länge
med en varm kropp tätt intill
uti kramen som ville vara
för evigt
Två väskor hade han packade
bagaget från det förgångna
bar han med sig
och nyss brutit band, alldeles nyss
eller kanske inte alls
för på fingret satt ringen fortfarande
ett blänkande stopp
väckande stor skuld
för hon ville verkligen inte
vara den som krossade
någon annans lycka
"Men det gamla
är länge sedan över" sade han
jag är din, din att älska
jag är din
så hon blev hans
fast själen hennes
kanske ändå förstod
det hjärtat inte ville fatta
att han nog inte var klar
inte färdig med allt det gamla
inte redo
inte än, nej
ty varje uppbrott
tar ju sin tid att laga
men ack så blind kärleken är
så blind
och i detta fallet även dum
ty hon bara blundade
och kastade sig ut
trots varningssignaler
och välmenande råd
för hon var vansinnigt förälskad
lycklig över att hon äntligen,
äntligen hittat hem
han var ju den
hon skulle bli gammal med
den som hon hörde samman med
då han en gång i tiden
varit hennes allra första
och nu, nu skulle han bli
hennes allra sista
MEN...
kan hända ville han bara
åter igen vidga sina vyer
(när han nu väl gjort det en gång)
prova sina vingar
och doppa sin skäggklädda haka
uti någon annans kulinariska,
ljuvliga springbrunn
för själv blev hon ju bara till något
han behövde, just där och då
en mellanlandning, en katalysator
en hand att hålla i för att slippa ensamheten
för trots alla hans vackra ord
alla ljuva kärleksförklaringar
och många löften
försvann han ändå
till slut
kvar lämnades ett krossat hjärta...
hennes
Fri vers (Fri form)
av Alysse
Publicerad 2026-01-01 23:00
Inte_din
Empati till den tjejen som drogs med, vi har alla varit där.
2026-01-02