"Barnaballad"

I en beklämmande ballad om det storknade livet lever vi viskande om det som verkligen sker.
Det sketna stånkande slitet, där vi skär hals och chans av den andre om den vågar yttra vårat vansk.
Sådant kostar och valutan är barnen, vilka som helst.
Alla ska förvanskas i långdragna dagar, även om du skördas idag, i vuxendom eller i fördom.
För domen ligger i skriptet.
Gård dagar av den förlustande tid äro minnesförlustens dramatiska tårar av de då glömda dagar och de nu framtida barnen.

Sagor gäller inte mig eller dig, det står i berättelsen. Men drömmarna är oss sanna med maran, det som dagar.
Där lever fantasin i motsols, där gror hoppet som maskrosor på en sommaräng. Där blåser vinden likt en änglakör efter en stänk ägglikör.
Det är lika för mördaren som mödraren. De vill inspirera till flödet, med blod och skrik.

När vi tappad tappar bort oss i det skrivna bläcket finner vi stöd av hatet att leda oss i vår tro.
I armagång går vi i vetenskaps-fiktion med Guds tal, en matematisk friktion.
Offra oskuldens barn, står det skrivet i talet.
Under undrande till dager leder det oss hela vägen till mån dans i månens nattlig glans.
Där vågor och vibrationer är ledgången till trans.
Lika med detta blir uppbrottet sant, att liket stelnar under natthimmelen och blodet skådas blått i månens nyans.
Ingen gråter efter detta brott, bara en mors ljumna skri hörs fjärran bort.

Denna ballad börjar nu blekna i grått, i sinnet stråkarna tynar.
Inget mer ylan i denna natt.
Sov gott du offrade skatt.

Vi lämnar tragediparodin med ett sista skratt, för solen skiner strax och avslöjar ondskans kraft.
Där vill man inte dröja sig, avslöja sig.
För ridån är tryggheten, efter ett sådant bedårat illdåd.