Hjärtats urna
rymmer både kärleken
och smärtan.
Samlad
i motsägelsens
uppspända korsfästelse
finns livets skönhet.
Förvridna som martallar
lever vi i en förvrängd värld.
Om vi slutar ge
stelnar vi
blir vassa och sköra som lava.
Om vi slutar ta emot
torkar vi ut
som en torrlagd flodfåra
förseglad som basalt.
Gudsljuset
glödgar mig
förvandlar min kropp
till en bön.
Mina andetag öppnar mitt hjärta
min bröstkorg vidgas
utan att spricka
rymmer Guds stora smärta
och levande kärlek.
Fri vers av Rafmagn
Publicerad 2026-01-04 18:23
Kungskobran
Så vackert och känslosamt om att både både kunna ge och ta emot samtidigt
2026-01-04