Att bli hel igen från en trasig barndom
Ett litet hjärta som går runt i labyrinter
och vill hitta hem till sig själv.
Hon hade gått ifrån sin människa och allt
föll i glömska.
Det var vad det lilla hjärtat trodde,
men egentligen hade människan gått ifrån henne.
Sökandet efter kärlek hade fått henne
att stanna kvar i tiden.
Linjen blev bara tunnare och svartare.
Labyrinten blev större och ännu mer vilseledande.
Men när hon stod någonstans i mitten av labyrinten
så kunde hon plötsligt skymta ett ljus
där lite längre fram.
Kanske hade hon hittat vägen hem?
men när hon kom närmare så såg hon att ljuset
bara var en illusion.
Den lilla gnutta av hopp seglade allt längre
bort i den enorma labyrinten.
Allt blev en mörk ridå av försjunken sorg.
Fasthållen i saknaden vandrade hon runt
i ett meningslöst hav.
Hon var så liten och skör, ensam på detta oförsägbara hav
i mötet med det okända.
Hennes resa för själen var oändlig och
kylan blev ett sätt att gömma undan smärta,
ett försvar för att dölja såren.
Hon kände sig som en tung och sliten sten
på havets botten, bortglömd av isolering och mörker.
Så långt bort från ljuset.
Ljusår från där hon egentligen ska vara.
Varför hade människan glömt bort henne?
förnekat henne? hon var ju bara liten och oskyldig
i en stor värld.
Hon hade sedan länge förlorat sin inre kompass
och alla ljusa, klara färger hade bleknat och
nästan tappat all sin kraft.
Åren gick och labyrinten kändes bara större
och större, på gränsen till oändlig.
Som ett helt universum att gå vilse i.
Hon kunde bara höra bruset från hennes riktiga
värld på håll. Dofterna från den vackra och
kärleksfulla världen kunde hon bara förnimma.
Minnena från varsamma och kärleksfulla händer
som omslöt henne var nu bara ett tomt eko.
Hon stred ett inre krig för att en dag få återvända dit.
Men hennes själ blev inlåst och hjärtat utestängt.
Hon hade svårt att komma ihåg hur det kändes
att känna sig älskad, hade bara förnimmelse.
Nyckeln till själen fanns någonstans bortom tid och rum,
vägen till hennes innersta lycka och väsen,
hon kommer aldrig att sluta söka,
för hon var så värd att älskas.
Hon var ju bara ett barn, en själ med så mycket kärlek,
men hon blev bestulen på sin sanna existens.
En dag kommer nyckeln till låset att hittas av henne,
hon med så stort hjärta att det räcker för hela universum.
Den lilla flickan i den oändliga labyrinten som blev sviken
av sin människa- kommer att hitta hem-
för att lära sig att älska sig själv- igen.
Om hon bara söker lite längre bort-
till en tid för länge sen-
där en del av henne har stannat kvar-
Då kan hon bli hel
Fri vers av vargtass
Publicerad 2026-01-06 17:09