Foto: Åsa Henriksson (2026-01-13)
Oron stiger mellan väggarna,
mörka minnen attackerar.
Jag söker en vän som förstår
utan ord.
Driver bort mot ödemarken,
och vita skogen.
Avtryck av tassar
på stigen,
från rådjur och hare,
och kanske från vargen
som siktades
häromdagen.
Men inget spår
efter människa.
Jag vandrar förtrollad
och fri,
bland granar som dignar
av gnistrande snö.
Det blir så stilla
därinne
i mig,
när vildmarken talar.
Här har jag allt
jag behöver.
Slipper förklara
för dem
som inget förstår,
för dem som lever
i balans,
i det jämna och grå,
utan växling
av ljus och mörker.
I branten vilar en hund
av snö
som riktar sitt huvud
mot mig.
Jag fångar den på bild,
med vassa tänder
och hängande tunga.
Snart kommer mildvädret
och tar den.
Och där är tjärnen,
frusen och täckt
av snö,
nästan osynlig
i trädens vita sal.
Och björkarna strävar
mot skyn,
med stammar
magra som gärdsgårdsstörar.
Här stod jag i vårkvällar
så sköna,
såg stjärnorna tändas
en efter en,
i vattnets spegel.
Då önskade jag stort,
det bästa jag kunde få,
en kärlek bortom förstånd.
Sen kom jag tillbaka
med värkande hjärta,
och drömde om dig.
Om dig
som slet mig itu,
och dömde mig ohörd.
Som svek mig
för en lögnares nyck,
och gav mig ett liv
med oläkta sår,
och ostillad längtan.
Jag färdas fram
genom trädlandet,
allt längre in mot mig själv.
Och minnena
suddas ut
och ersätts av ljus,
och vildmarkens ro.
Det är långt till våren
och koltrastens sång,
långt till blåsippan
och bäckens sorl.
Men midvintersolen stiger
vid horisonten,
och skuggorna skingras
kring min gestalt.
Tack vita vildmark
för att du tog emot mig
i min nöd.
Tack för din omsorg,
som ingen människa gav.
Tack för att du såg
när människor blundade.
Tack för din tystnad,
som tröstade mer
än ord.
Foto: Snöhunden i dikten (2026-01-13).
Fri vers av Åsa Henriksson
Publicerad 2026-01-17 07:02
John B Lund
Tack för vackra ord och en vacker färd genom snölandskapets lugn. Kan känna igen mig i att finna frihet och förståelse i naturen som tacksamt lyssnar och tar hand om den som behandlar den med den värdighet som den förtjänar. Och nu är det inte alls så långt kvar tills allt vaknar upp igen, under tiden får man njuta av tystnaden och lugnet som bara bjuds under vinterns månader. Vackert, lugnt och bra. Tack
2026-01-31
Bengt J Malmsten
Tack för promenaden och lugnet Du omger dig med. Tänk vad viktig naturen är för oss, både vinter som sommar.
2026-01-28
Anya
Mycket fin dikt som får mig att tänka på skogsbadning. Tror det heter så. Det nya i hur vi i skogen tankar energi. Skulle visst till något forskningsprojekt om det om jag förstod det rätt. Läste i ngn tidning. Tycker om ditt språk och hur du vandrar i tiden, från mörkt till ljust. Tycker om din liknelse: "Och björkarna strävar mot skyn, med stammar magra som gärdsgårdsstörar."
2026-01-27
Åsa Henriksson
Tack för den fina responsen! Kan avslöja att "mötet" med snöhunden skedde först då jag kom hem från skogen och zoomade in bilden med den snötyngda busken. Först då såg jag att den liknade en hund. Vargen som nämns i dikten har bildat revir tillsammans med en partner ett par mil norr om dessa trakter. Det har bekräftats av länsstyrelsen, och det har även rapporterats av bland andra SVT den senaste tiden. Intressant att en poet som Tranströmer nämns i kommentarerna. En poet som jag försökt mig på att läsa och förstå ett par gånger utan att lyckas. Det är väl med poeter och deras språk som med viss mat och dryck. Antingen gillar man det eller inte. Men Jacobs citat visar ändå på att två poeter med helt skilda uttryckssätt ändå kan förenas i tanke och motiv. I det här fallet individens behov av att möta naturen, befriad från människor och onödiga ord. Kan tillägga att jag aldrig tidigare läst den citerade dikten av Tranströmer.
2026-01-25
Jacob Sjöstrand
Tänker osökt på en Tranströmers dikter: "Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord." Ditt språk är väl avvägt och har en jämn ton genom texten. Du klär den yttre kontexten (iakttagelserna av naturen) samtidigt som du klär av den inre kontexten (vad naturen gör med dig). Du (alt. diktjaget) "... färdas fram / genom trädlandet, / allt längre in i mig själv." Och minnena suddas ut - kanske på samma sätt som snöhunden en gång kommer att smälta ned. Så det handlar väl om transformation, att bli "renad" av den tystnad och den stillhet som naturen ger. Kalla det kanske rehabilitering eller ett själsligt sanatorium. I skogsgläntan finns inget söndrande Du, blott träden som lyssnar när än det finns tid. "språk men inga ord". "... tystnad, / som tröstade mer / än ord." Något sådant.
2026-01-17
animan
Fin skildring av landskapet och naturens förmåga till lindring av sorg. Jag tycker mycket om tonfallet i din dikt. Och snöhunden - ja, jag tror att du överraskade den. Den ser nästan lite rädd ut trots de vassa tänderna.
2026-01-17
AlleCozze
Väldigt bra!
2026-01-17
glasa
Tack för att du tog med mig på denna sköna vita vandring. Riktigt skön naturlyrik och att smärtan även finns där att tas om hand.
2026-01-17
Dolcehalit
En vemodig och samtidigt fridfull dikt i samklang med naturen. Snyggt!
2026-01-17
Kungskobran
Naturen inbäddad i snö skapar en oöverträffad stillhet och är en balsam för själen,fint poetiskt skildrad i denna dikt
2026-01-17
Sefarge
Prat-lyrisk text som värmer i dessa oros-våldsamma tider-Tack för det! ;)
2026-01-17
sphinx
Jag tänker att en länga dikten speglar den tid det tarkomma till ro. Dikten tar upp både behovet av naturen och tcksamsamhet gör att den finns.. na gt ra av bilderna som målas upp är vackra med snö hunden som sticker ut.
2026-01-17
Gunnar Hilén
Jag ser hunden. Rätt så stor är den. En vintrig ras säkert. Du har ett vackert stilistiskt grepp om naturen som du låter ta plats i ditt frusna hjärta. Ett samspel !
2026-01-17