Det finns dagar
då klockan stannar
och drömmen om livet
blir vardag och stiltje
då det mesta handlar om
att äta och sova,
när ingenting har någon betydelse
utom kaffet och mackan.
Sådana dagar slocknar solen
och molnen sjunker mot jorden,
gråsparvarna blir verkligen grå
och slutar att kvittra
fast jag gett dem solrosfrön
och hampablandning och talg,
fast inga hökar synes än
och inga hungriga katter heller.
Så kan det vara, att dagen vilar
under det grå täcket
och jag vilar med den
och drömmer ändå, fast jag inte borde.
Jag ser orden bildas
i lattens skummiga yta
och läser meningen
om att det ändå finns en mening
men vilka är orden,
vilka ögon ser mig där ute,
vilket namn bär hon,
hur känns hennes klor mot min hud?
Hur är det egentligen,
det där med att leva?
Hur känns det i hök och hare
när blodet rusar i jaktens tid,
när drömmen om livet
blir berättelsen jag läser
i kaffekoppens mörka brunn
en dag då klockan stannat?
Fri vers av Peter Olausson
Publicerad 2026-01-16 16:31