Foto: Åsa Henriksson (april 2022)
Vi möts på promenaden,
sneglar och hälsar,
försiktigt utan ord.
Hans ögon är blanka och varma,
som solnedgångarna
vid havet.
Kinderna är matta och bleka
som snön.
Utom igår,
när jag såg ett par rosor
slå ut.
Det var väl kölden
som bet.
Minus tio hela dagen.
En dag går han framför mig,
han måste ha vänt
innan jag kom.
Jag ser på hans gång,
går i hans spår,
jämför våra avtryck
i modden.
Hans är större
med räfflade sulor,
och lägre klack.
Två gånger
pekar högerskon inåt,
som om han vänt sig om.
Plötsligt gör han det,
vänder sig om,
och ser på mig.
Jag ser på träden och himlen,
kyrkan och mataffären,
ser på allt
som kyler ner
och sänker pulsen.
Förbannar min feghet,
vill låsa upp
till mitt hjärta.
Nästa gång vi ses
ska jag vara djärv och glad.
Då ska jag hälsa och le,
hela vägen inifrån
och ut.
Vädret är mulet och grått,
men promenaden så ljus
av mitt fåfänga hopp.
Så möts vi på nytt,
och hälsar
med våra röster.
Han går ensam,
både lördag och söndag.
Då är det grönt!
Då finns ingen hon!
Jag går två promenader
per dag,
måste få se
hans röda kinder,
och möta hans
flammande blick.
Men dagarna går
och blir till en vecka.
Inga spår
efter hans skor.
Vädret blir kallare,
snön yr i stormen.
Vad är detta?
Jag längtar så.
Förnuftet har farit
och vansinnet anlänt.
Välkommen förälskelse,
du blinda, bedövande kraft
som aldrig varnar,
innan du slår till.
En dag får jag veta
vem han är.
Vi gick på samma skola.
Är det verkligen han?
Så förändrad efter alla år.
Han har återvänt hit
för att träffa sin sjuka mor.
Bara en tid,
innan han far hem
till Australien.
Åh gud!
Promenaden blir tyngre,
så smärtsam att gå.
Så kommer budet
från min vän,
att hans moder dött.
Så sorgligt säger jag,
medan hoppet tänds.
Nu blir han kvar en tid,
måste ordna med begravningen.
Men var är han?
Väck!
Möter hans moster
som berättar
att han är febersjuk.
Vem tar hand om honom nu?
Jag har tappat huvudet,
och förnuftet manar
till sans.
Men för sent.
Hjärtat är redan i elden.
Jag drömmer och genomströmmas
av kokande blod.
Jag går på promenaden,
söker honom förgäves
och tappar kraft.
Blir allt svagare,
tar tempen till slut.
Trettionio graders feber.
Jag är förlorad.
Veckorna går,
medan febern härskar.
Jag yrar och längtar,
hoppas och förtvivlar.
Febern sjunker,
kommer på benen.
Möter åter mostern
som berättar om begravningen.
Den var så fin,
och nu har han äntligen
rest hem.
Han längtade så
efter frun och barnen.
Så klart säger jag,
och ler.
Jag vandrar åter ensam
i egna spår.
Feberfri och klar.
Ser allt det andra
jag inte såg
i ruset.
Svanarna och änderna
som hungrar,
och tigger mat.
Det är så lugnt i mitt bröst,
pulsen låg och kontrollerad.
Men vansinnet har fört mig
till en rikare värld,
där jag vill stanna.
En värld där hjärtat är fritt
och slår utan skam.
Fri vers av Åsa Henriksson
Publicerad 2026-01-30 00:06
Anya
Vilken enastående fin diktnovell. Du skriver med snygg penna och jag känner känslorna diktarjaget har. Jag kan inte låta bli att önska att de möts någon fler gång, dessa två, på varsin sida om jorden. En platonisk kärlek, tänker jag vidare. Som tände en glöd inombords på diktarjaget. Härligt!
2026-02-11
Evelyn Falk Möller
Historien och så du berättar den ser jag som en film. Med lite kött på benen, bra skådespelare och en bra regissör som får fram känslorna som du beskriver så fantastiskt, tror jag den skulle göra sig jättebra som film.
2026-02-10
Åsa Henriksson
Nu undrar säkert någon om denna historia är baserad på egna bitterljuva minnen. Svaret är nej. Berättelsen är ren fiktion. Men jag har inspirerats av flera möten med en okänd man på den aktuella strandpromenaden som jag går varje dag. Vi hälsar fast vi inte känner varann, vilket är ganska vanligt främlingar emellan ute på landsbygden. Att skriva detta lilla versepos var enbart en angenäm upplevelse. Inte ett ögonblick anfäktades jag av någon feberhetta med kokande blod, även om själva skrivprocessen ibland påminde om ett slags feberrus. Ett fenomen som väl de flesta här på Poeter är bekanta med. Tack för responsen.
2026-02-02
Bengt J Malmsten
Förälskelse förför oss och kan ibland öppna ögonen till de sanna verkligheten. Vilket drama Du berättar! Oj, oj, oj!
2026-01-31
Jimmy.Backlund
Precis som livet självt vilken bra skildring, applåder
2026-01-31
sphinx
en dikt om drömmar som inte uppfylldes. mkt fint berättad och en personlig slutsats som knorr.
2026-01-30
John B Lund
Jösses vilken fin och spännande dikt jag tror många kan känna igen sig lite i. När spänningen, gnistan och ”febern” slår till. Som att vara i ett parallellt universum och se sig själv. Du har en berättarröst som fångade mig direkt och den bar hela vägen i mål. Snyggt att hålla ihop det hela vägen. Bra !
2026-01-30
Gunnar Hilén
Fan så fin berättelse on när man låter hjärtat öppnas. Visst är den bitterljuv men ändå...
2026-01-30
animan
Man kan drabbas av feber utan att vara sjuk ...
2026-01-30
Kungskobran
Så melankolisk fint skrivet, tänk om…..
2026-01-30