Mars.
En käftsmäll.
En anmälan.
En lögn.
En stämpel i pannan.
Förövare?
Nej.
Ej trovärdigt.
Kontaktförbudet
biter sig trots.
Samma dag.
Samma hand.
Samma åklagare.
Logiken haltar,
maskinen maler.
Tingsrätten.
Fem kvinnor.
En mur.
Deras röster är
mjuka mot
henne,
vassa mot mig.
Jag är inte jag här.
Jag är ”Förövaren”.
En stereotyp i en
kostym
av anklagelser.
De ser inte
killen på barnhem
som hittade hem.
De ser bara
ammunitionen
hon stal från min
barndom.
Sveket smakar
metall.
Min sårbarhet
blev till en inlaga.
Mina trauman
blev till hennes bevis.
Tolv år av
”vi”
raderat med en signatur.
Jag går
sönder
i realtid.
Hjärnan haltar.
Kognitionen dör.
Orden försvinner.
Minnet förstört.
Professorn skriver recept.
Livstid.
Inte i fängelse,
i kemisk balans.
Sorg i tablettform.
Hovrätten.
Tre domare ser det
orimliga.
”Ingen grund!”
”Upphäv!”
Rättvisa?
Kanske på pappret.
Men vem lagar
synapserna?
Vem sanerar
skammen
i grannskapet?
Vem ger mig tillbaka
tron
på en utsträckt hand?
Ensam nu.
Krigaren står i
rökdimman.
Vägrar att dö.
Vägrar tystas.
Rader till staten,
darrande fingrar.
Inte för att be om
nåd.
Utan för att kräva
min historia
tillbaka.
Mitt liv var inte ett
”misstag i handläggningen”.
Det var min
själ.
Jag lever än.
Fri vers (Fri form)
av Oovärd
Publicerad 2026-01-31 10:51