Jag har aldrig känt dina händer i mina, aldrig känt värmen från din hud
och ändå är du den tryggaste platsen mitt hjärta någonsin känt.
Hur kan en blick bära så mycket ömhet?
Hur kan en röst stilla varje storm inom mig?
Ändå, när du är nära, även i tystnad, blir min rastlösa själ så lugn.
Du tittar på mig och plötsligt mjuknar världen.
Allt börjar skimra i nyanser jag inte visste fanns.
Inga fingertoppar mot min kind, inga armar lindade runt mig och ändå håller du mig på sätt som världen inte kan se.
För kärlek är inte bara beröring.
Ibland är det en närvaro, en tyst röst som drar två själar närmare utan ett enda steg.
Och du du är den rösten för mig.
Med en blick får du mig känna mig utvald.
Med ett ord får du mig känna mig förstådd.
Enbart med din existens sveper du mitt hjärta i en värme ingen omfamning kunde konkurrera med.
Andra kanske mäter kärlek i kyssar, i kroppar som dras samman i mörkret men våra liv finns någonstans djupare, där hjärtan känner igen varandra innan händer någonsin möts.
Det vi har är inte bräckligt.
Det är inte vanligt.
Det är något intensivt och tyst och oändligt.
För på något sätt, omöjligt, utan att någonsin röra mig har du nått platser i min själ som ingen annan någonsin har känt till.
Och om kärlek är en eld, då brinner min för dig utan att behöva luft,
Bara du.
Dina ögon.
Din närvaro i mitt liv.
Och det är tillräckligt för att få mitt hjärta att viska, om och om igen du är mitt allt.
Fri vers av Coldasice
Publicerad 2026-03-27 01:13
Peter Stjerngrim
Längtan som ej kan uppfyllas om du inte låter målet för din kärlek få veta vad du känner ...
2026-03-27