Ett eko i kylan, en doft i vinden som kommer med frosten på grå asfalt.
Nakna träd, allt som är dött och lagts för att vila. En dragning i mig till allt som befriats.
Mitt lilla jag är kvar där ute, i den bistra kylan som nyper tag. Det var där mitt lilla jag fick andas och slappna av.
Ropen är ljudlösa,men jag hör dem ändå. Som en dragning utan rep. Är det du lilla jag som väntar och vill ses.
Jag sa: vi behöver inte det här mer. Du blev kvar, för sant är att orden fick mig att ta steget, men längtan och förhoppning är en del av själen. Du blev kvar.
I det kalla, bistra och hopplösa lämnade jag dig på trottoaren. Förstod inte att du stod kvar än.
Fri vers av Boussard
Publicerad 2026-03-18 07:04
Boussard
Tack Nika M!
2026-03-18
Nika M
Viktiga ord om barnet inom oss som sitter fästa vid oss som med ett band, ett rep. Bra att dra in det lilla barnet i värmen! Fint skrivet!
2026-03-18