Betraktelse av jorden från ISS kapseln, astronauten blickar ut mot jorden där att allt ser så fridfullt ut. OBS ! Musiken var för lång. Finns dock på suno.com/@tyreso :: Använd PC och Webläsare ... Jag tycker oAi är oändligt mycket själfullare.
Blickar ut från rymdfarkosten "ISS"
Jag sitter här i kupolen,
svävande högt över allt vi känner till.
Jorden breder ut sig under mig
gränslös, tyst, och oändligt vacker.
Hav som smälter in i kontinenter,
moln som sveper över länder utan namn.
Inga gränser syns.
Inga flaggor.
Inga konflikter.
Allt ser så fridfullt ut härifrån.
Så stilla.
Så heligt.
En känsla av vördnad fyller rymden mellan oss.
Jag är vittne till något större än cosmos
En påminnelse om vår gemensamma hemvist.
Så betydelsefull.
Så andaktsfullt.
Men tanken gnager i mig.
Varför ser vi inte detta när vi är där nere?
Varför låter vi det längtansfulla förvandlas till det fördomsfulla?
Varför förvandlas det fördomsfulla till hotfullhet?
Från rymden ser vi en värld.
En mänsklighet.
Men nere på marken drar vi linjer, bygger murar, skapar fiender.
Härifrån är det så tydligt:
Vi hör ihop.
Vi är redan tillsammans.
Jag betraktar jorden från farkosten
som en varelse i ett akvarium.
Svävar i svårmod och besvikelse.
Ett kraftigt ljussken flammar upp – bländar bränns.
Kupolen glöder, rymden bränns.
Ett himmelskt inferno – tyst och stort.
Som om allt förnuft gått bort.
En smäll går genom skeppets kropp.
Ett stenregn slår – jag kastas upp.
Fragment av rymden bryter in,
Jag tappar greppet, syrgasen kopplas in.
Jag blir omtumlad och i svår chock.
Blickar ner mot en plats där vår jord befunnits,
allt är borta
Bara död stillhet
Bara svart tomhet.
I chock jag driver, kall och stum.
Allt ljud är borta, i universums rum.
Och där, där jorden borde va'
bara tomrum där det liv engång var.
Larmet tjuter
Jag sitter instängd i Zvezda modulen, den enda som kvarstår.
En stål-lunga kvar i spillrorna som återstår.
De andra modulerna är tysta,
blockerade bakom stängda luftslussar
en kropp i delar, isolerad från sitt hjärta.
Solpanelerna S4 och S6 är ännu fungerande,
som hungriga väderkvarnar vrider de sig mot solen,
de famnar ljuset, matar det sista andetaget,
till mitt lilla kosmos av ljud och andning.
De ger mig el, syre, och överlevnad – men inte länge.
Den korta tid jag har kvar.
Nu har farkosten bara två månader kvar.
Sedan upphör allt liv.
Två månader att tänka, känna, minnas.
Att sakna.
Att hoppas – trots allt.
Sedan upphör livet i farkosten.
Det röda pillret ligger där.
En utväg.
En vila.
Men något i mig vägrar.
Inte än.
Inte än.
Kanske är hoppet inte dåraktigt
Kanske är hoppet, det sista som är verkligt.
Kanske hoppet är det sista som är verkligt.
Fri vers (Spoken word/Slam)
av Peffag
Publicerad 2026-05-01 12:27