Den vackraste mänskliga
kvinnan som skådande
vandrande in i mina liv
egentligen obemärkande
energiflödande med oändlighetens
karma
en kristallstrålande
aura
från himlen änglaliknande
vacker
som en nyutsprungen dag
med klingande behaglig röst
som jag ville lystra till
egentligen igen
tills färden hem
förälskelsens tid är förbi
.annars kunde det ha blivit vi
längs pilgrimens vandring
under trädkronorna
.i Naturens egna fagra katedral
.
Prosa av Leo Lo
Publicerad 2026-05-08 14:00