Alla dessa ögon
som har växt igen
av mossa och sorg.
Alla dessa bäckar
som förr flödade
av tankar och minnen
fulla med fjolårslöv
och tystnad.
Att se är svårt.
Sorgen tvingar sig fram ur strupen
som en tupps sista galande
innan det bedövande slaget i nacken
och hugget på den blodiga kubben.
Jag planterar mina drömmar
i sorgens mull
och vattnar dem
med hopp och sötma.
Fri vers av Rafmagn
Publicerad 2026-05-18 20:35
Jan Widströmer
Mycket expressiv text, djupa känslors drabbande molltoner ...
2026-05-24
Anna Alex
Hej Rafmagn, Orden i din dikt är vackra, och dess symbolik avslöjar en blandning av smärta och hopp. Med vänliga hälsningar, Anna Alex
2026-05-20