Hästen bar honom genom skog i snö
dess hovar skar genom frusen mark
Blott deras andetag viskade adjö
i en tribut till kylans patriark
Ty luften var klar som slipat glas
där vinternatt i liv kunde anas
Den viskade i en tystnad i emfas
här och nu skola karaktärer danas
Något bjöd honom att stanna till
det var en röst från ingenstans
En hand på axel om man så vill
nu eller aldrig fick han en chans
Tyglarna släpptes ur hans grepp
och hästen fann sin egen frid
Fann sig ankrad likt gårdags skepp
när snön föll under stjärnan blid
Den föll utan hast utan sin iver
istället njöt den av sin stund
Styrdes ej av vindar som driver
utan var en del av gårdags förbund
Där vintern ägde både tid och rum
på ett sätt som bara kylan förstår
Så han lyssnade till tid i plenum
som en gäst av imorgon för igår
Han lyssnade till skogens andetag
till flingornas vandring i tystnad
Han lyssnade med eget sinnelag
och fann ro i vinternatts lystnad
Kylan kysste hans kropp och själ
men det gjorde honom blott gott
Ty tiden var evig den ville väl
han såg imorgon och tid som gått
Snön blev till ljusa kronors blad
och vindens kyla doftade av jord
Fram över mark skred vårens brigad
och bar med sig sommaren till nord
Han förundrades över vad han såg
så han slöt försiktigt sinnet sitt
Men själen närdes av hoppets våg
när hästen fann takt i sin skritt
Han log stilla och såg sig åter om
Flingorna var fortfarande där
Men de föll över gröna blad runtom
där björkar gnistrade i vårens begär
Ej hade han överskridit någon gräns
eller korsat okända vägar från förr
Ej heller brutit mot fordom sentens
ändå hade han blottat på tidens dörr
Han valde att rida vidare...
Bunden vers (Rim)
av Niklas Hammar
Publicerad 2026-06-08 22:17