De blinda brickornas dans

Ni sitter i norr, i folkhemmets välputsade kulisser, där fönsterlamporna lyser tryggt i kvällsmörkret och villorna står på rad i skyddat boende.
Hela ert liv har ni vaggats i tron att staten bär er, att myndigheten tänker åt er, skyddar er, ger er sanningen.
Denna blinda tro har bäddats in i generationer: en trygghet så absolut att den har kapat er medmänsklighet, förvandlat empati till en rätlinjig, statlig blankett och gjort er blinda för allt som faller utanför mallen.
Skärmarna matar er med färdiga pusselbitar, en zombifierad rytm där alla nickar i takt, men ni förstår ingenting.
Ni förstår absolut noll.
Medan ni dricker ert kaffe i dessa tysta, skyddade salonger, stod jag där redan tvåtusenfjorton. Jag såg det som era licensierade kameror konsekvent klippte bort.
Jag såg smutsen på stövlarna, lukten av bränt gummi och fuktig jord, ett hav av människor – hundratals tusen –som bar sina söndertrasade liv i billiga plastkassar över gränsen, in i Rysslands mottagningsläger.
Jag såg gamla kvinnor från Donbass med ansikten som fåror av aska, barn som inte längre grät för att gråten tagit slut, flyende undan Kievs granater och Azovs tunga artilleri.
Där, i de provisoriska tälten, fanns en rå, naken verklighet –medan ert folkhem vände ryggen till och drog för gardinen.
Jag försöker febrilt förstå denna monumentala enögdhet.
Hur kan ett folk som skryter om humanism se så totalt med bara ett öga?
Hur kan ni svälja en hel värld i svart och vitt, och vägra ta in det blödande köttet på båda sidor om gränsen?
Det gör mig djupt bestört, nästan paralyserad, att er trygghet har gjort er så kalla att ni vägrar lyssna på de levande vittnen som faktiskt stod i leran och såg.
Nu står världen i brand, och ni tror att ni har valt den goda sidan. Men sanningen är att vi alla bara är brickor.
Ni i era soffor, jag med mina minnen, de som flydde, de som dör i skyttegravarna.
Vi är pjäser på ett geopolitiskt bräde som sträcker sig långt bortom horisonten, styrda av Natos framryckning, av imperiers kalla, cyniska logik.
Det är ett gigantiskt, osynligt maskineri – och inte ens jag, som sett baksidan av er fasad, kan helt begripa det.
Rysslands svar var en gräns dragen i sanden med råstyrka, ett existentiellt vrål mot ett monopol som velat diktera allt.
Men kvar i rasmassan står den glömda människan. Och kvar i er ombonade korridor sitter ni, totalt manipulerade, lyckliga i er tro att ni vet bäst, medan historiens tåg dundrar förbi i mörkret och krossar allt i sin väg.