Minnet av vägen är etsat i mitt sinne
dess grus och dess gräs i evigt minne
Där vindarna bar doft av hö och regn
det var vägen till min barndoms hägn
Jag har ofta gått där jag minns igår
känner var plats, var tuva, varje snår
Där vindarna bar med sig kvällsljuset
och visade mig hem till föräldrahuset
Där har jag vandrat med sten i fickan
stannat upp och drömt om grannflickan
Träden var högre och husen mäktigare
i alla fall för en barndoms krigare
Världen tog slut borta vid vägs ände
platsen var liv för mig och för frände
Längs diket blommade prästkragar i rad
som gav dagar liv med sina gröna blad
Även om åren lagt lager av damm därpå
ekar ännu skratt och liv av igår ändå
Vid grindar som stigar som veranda
hörs ännu fränders liv och deras anda
Folk har levt här i fest och vardag
flyktat förbi som löv i vindens andetag
Men skänkte ändå till vägen en lämning
glädje som sorg i var levd stämning
Därför leder vägen mig till min hemvist
vet vem jag är ser mig bortom var brist
Säger att hemmet är mer än vad som var
mer än en plats i minnet om än underbar
Men när jag ändå går denna väg så bekant
inser jag att livet aldrig är en konstant
Vägen jag gick har blott format mig väl
förberett mig för imorgon danat min själ
Bunden vers (Rim)
av Niklas Hammar
Publicerad 2026-06-11 22:10