Att gjuta i metall innebär att metall hettas upp till det blir flytande, för att sedan hällas i en form och stelna. Det är en effektiv metod för att skapa komplicerade former i ett enda stycke. Och ibland även människor.
Som Kenneth Lundmark.
Röken, elden, svetten
att vara dömd till livstidsbyn
att ducka en fars hand
med valkig svärta
att växa upp örfilad
att vara sonen till Kenneth Lundmark
som gick i kalsonger och träskor
till Gjuteriet tidigt om morgonen
Brännmärkt av glödande metall
en i raden som ska föra arvet vidare
längre fram
Hela byn hade sett Jean Hermansons dokumentär
i ordenshuset
skrattat
hånat
härmat
påmint
”fan vad skitig din farsa är”
Nu satt vi på en mur mitt emot korvkiosken
det sista sommarlovet
och lade ut rälsen
Halmstad
Köpenhamn
München
Aten
Men inte Tomas Lundmark
han skulle hetta upp metall hela sommaren
stelna i en form
jobba, duga, inte klaga
Gjutarens barn
Fri vers (Fri form)
av Åstrand
Publicerad 2026-06-16 10:03
Jacob Sjöstrand
"Röken, elden, svetten att vara dömd till livstidsbyn" Jag minns hur halva klassens föräldrar jobbade på Elektrolux. Barnen till de föräldrarna ockuperade bakre halvan av klassrummet (allra längst bak, med stolarna tiltad mot väggen, de som aldrig tog av sig jackan). Började snusa i femman. Jag vet inte om de var dömda. Men många av dem skulle visa sig gå i sina föräldrars spår. På samma sätt, för dem framme vid katedern, men på ett annat sätt: mot en akademisk bana. För många kanske det funkade, kändes naturligt. Men för de som inte kunde leva upp till kraven, eller hade en fallenhet som liksom var utanför den i släktled invanda domänen, kunde det sluta illa. Läkarsonen som visst också skulle bli läkare, men sköt sig i huvudet hukad under de stenhårda kraven; arbetarsonen som ville läsa böcker men där den intellektuella ådran mobbades ihjäl av föräldrarna. Jag har fler exempel... Klang, must och färger i din berättelse. En dubbelexponering av yttre bilder och en inre, statisk verklighet - den som också sitter i väggarna, samhället, mentaliteten och släktleden. Gillar också (igenkännande) denna ungdomliga längtan, språnget ut mot världen i och med "lade ut rälsen". Minns så väl, där i interrailandets guldålder, planerna och fingrets väg över den skrynkliga kartan. Kan ännu känna doften av specifika järnvägsstationer som just Köpenhamn, Nyugati eller gare de nord. Det finns således en rörelse i din text, inledning, mellandel och ett mycket bra slut, som summerar, i ett enda solitt stycke. Det är en vältajmad och tung interpunktion där på slutet: "Gjutarens barn". Gott.
2026-06-17
sphinx
Vad säger man, mer än att detta är riktigt bra! Alla bilder löper in i varandra sömlöst i denna berättelse. Det är snarare som en novell, även om man får fylla i en del själv.
2026-06-16
J.Lindberg
Starkt och berörande om att växa upp i skuggan av en dominerande far. Språket är enkelt men kraftfullt, och kontrasten mellan att gjuta metall och att formas som människa fungerar väldigt bra som metafor. Särskilt starkt är känslan av arv, skam och längtan efter att bryta sig loss från det som förväntas av en.
2026-06-16