Hånskratten och gliringarna hördes redan när Hanna kom ut ur sitt klassrum efter första lektionen på morgonen. Hon befarade – som alltid – det värsta. Hennes farhågor besannades även denna gång. Ut genom tredje våningens fönster såg hon ett gäng tjejer, bara lite yngre än henne själv, stå och skratta åt hennes lillebror. Hon hade så gärna velat gå ut till sin bror och slå in skallen på dem som retade honom. Men det gick inte. För det första hade hon bara fem minuter på sig att byta böcker till nästa lektion, och två av dem hade redan gått. Hennes frånvaro var uppe i hela fem timmar redan efter första månaden och det kunde påverka betygen. För det andra hade hon redan tillräckliga problem med slagsmål som det var. Hon kunde bara inte hålla käft när det behövdes. Men hon var bra på att slåss, och hennes muskler var seniga och syntes inte – vilket ledde till att de som utmanade Hanna ofta underskattade henne och förlorade. Hannas föräldrar var milt sagt ganska irriterade över sin sjuttonåriga slagsmålskämpe till dotter. Ja, hon var ingen riktig ängel förstås, men det rörde henne inte i ryggen. Inte så länge hennes bror inte försvarade sig mot dem som attackerade honom, och det skulle han aldrig komma att göra. Inte om han behöll sitt syndrom. Och ett syndrom var inte som en förkylning som försvann efter ett tag, utan ett tillstånd som man omöjligt kunde komma ur. Med andra ord skulle inte Hanna vara lugn förrän Filip hade gått ut skolan, och det var sju långa år till dess.
Efter att ha hört ännu ett hånskratt utifrån bestämde sig Hanna för att trots allt strunta i nästa lektion. Hon slängde in sina böcker i skåpet som hon stängde med en smäll och stegade med bestämda steg nedför de bastanta stentrapporna som hade fått så mycket kritik från kommunen för skaderiskens skull. Hon tog de sista trappstegen i ett skutt och landade mjukt framför utgången till skolgården. Med ett kraftigt ryck fick hon upp dörren, och tre sekunder senare hastade hon fram i den bittra småkyliga luften mot den lilla grupp av flickor som retade hennes bror. Hon kom bakifrån ledaren och innan någon av dem han förstå vad som hände, hade hon tagit den lilla blonda, söta tjejen om nacken och vridit om den med ett otäckt knakande så att flickan omöjligt kunde göra annat än att sätta sig på knä för att inte knäcka nacken under svåra plågor. Filip tittade på henne med en uttryckslös min. Hanna visste inte vad han tänkte, hans syndrom tillät honom inte att ta till sig saker som ansiktsuttryck, kroppsspråk och ändringar i språkmelodin. Men hon visste vad han tyckte om flickan som Hanna höll i ett fast grepp. Han pratade ofta om henne. Konstaterade vad hon sagt till honom, och försökte förgäves komma på anledningar till varför hon sagt eller gjort som gjort. Hon gick i klassen över honom, och älskade att retas för hans funktionshinder, syndromet. Hon kunde framställa det som att hon älskade honom, beundrade honom, utan att han märkte att så var inte fallet. Om hon och hennes vänner skrattade åt honom förstod han inte vad de skrattade åt, eller varför. Var det han som var objektet, skrattade de med eller åt honom? Sådant var omöjligt för Filip att avgöra. Om han ens försökte.
”Hanna”, sa Filip tonlöst. ”Varför gör du så?”
Hon svarade inte, utan satte ett knä i ryggen på flickan som hon tvingat ner i vattenpölarna på asfalten. Flickan kved. Hanna kände hur raseriet byggde upp en mur runt hennes tankar. Det sista hon hann tänka innan den djuriska delen av hjärnan tog överhanden, var: Hon ska var lycklig om hon överlever.
Hon kom ihåg vad som hände, men inte i vilken ordning, och varför det blev som det blev. Hon mindes hur hårt hon slagit och var, men hon kunde inte förklara hur hon kunde vara så pricksäker på de svaga partierna. När hon kom till sans igen låg flickan medvetslös och nerblodad, i leran vid hennes fötter. Samtliga av hennes fingrar var brutna och ett knä var böjt fel. Ansiktet var blodigt och hennes kläder var smutsiga av lera, blod och regnvatten. Om det inte hade varit för den rosslande andningen, skulle Hanna ha trott att hon faktiskt dödat flickan. Filip tittade på henne med en död blick, och den misshandlade flickans vänner stod livrädda i en klunga. Vissa av dem grät. Hanna gjorde ett låtsasanfall mot dem, och nästan njöt av känslan när de att började gråta av skräck. Hon tog Filip i handen, medveten om att varenda unge på skolgården hade sett henne, och att åtminstone halva skolans elever och deras lärare tittat på henne genom fönsterna.
”Och rör aldrig”, sa hon med en iskall röst, ”ALDRIG, min lillebror igen!”
Hon drog iväg med Filip och satte honom på en bänk utanför skolingången, och satte sig själv på huk framför honom.
”Filip”, sa honom för att fånga hans uppmärksamhet, och fortsatte när han fokuserade på henne. ”Jag har varit hur dum som helt nu, men det är inget som du ska bry dig om. Gör inte som jag, bara!”
Sedan gick hon.
Folk öppnade dörrarna i korridoren och tittade på henne när hon kom förbi mot rektorns kontor. Hennes kontor låg så långt från ingången man kunde komma, och på vägen dit förberedde sig Hanna på som kanske skulle kunna hända.
Hon hade gått om åttan tre gånger. Den första gången hade varit för att hon av allmänt ointresse inte fått godkänt, och de andra två gångerna hade hon inte kunnat gå i skolan alls för att hon blivit avstängd på grund av dåligt uppförande. Två prickar i registret, det här skulle bli den tredje. Vad det innebar hade en polis talat om för henne för länge sedan. Men å andra sidan hade hon aldrig gjort något sådant här allvarligt. Det var därför hon nu styrde benen mot rektorns kontor direkt, utan att ha blivit tillsagd.
Dörren till kontoren var halvöppen och utan att visa sig lyssnade Hanna på rektorn därinne, som pratade med en person som lät som en lärare.
”… kan inte fortsätta, barnen är rädda…”
”Ja Lotta, jag förstår det, men vi måste först ha en utredning om hela saken”, avbröt rektorn bestämt.
Den andra suckade.
”Lotta, du får ta det som en kvinna, vi kan inte bara sparka ut henne”
”Men hon misshandlar de små! Dessutom har hon gått här två år för länge!”
Hanna var inte så dum att hon inte fattade att henne de pratade om, och tog med dystert sinne tio steg tillbaka. Hon gick framåt och förde så mycket ljud som möjligt. Samtalet avbröts hastigt.
Hanna knackade på dörren och steg in utan att vänta på svar. Rektorn tittade på henne med en outgrundlig min och nickade sedan till mellanstadieläraren Lotta som försvann ur rummet, surt muttrande. Sedan vände sig rektorn till Hanna igen och visade med en gest att hon skulle sätta sig.
Hon satte sig långsamt med blicken på rektorn och inväntade sin dom.
Hanna var sjutton och alltså straffmyndig och dömdes till två års fängelse för misshandel. Eftersom hon inte hade någon utbildning när hon kom ut ur fängelset slutade hon som städerska på ett flott kontor.
Hon dog utfattig utan släktingar eller vänner.
Prosa (Novell)
av tieduptootight
Publicerad 2006-12-09 00:23
Sofia i hatstaden
Jag tycker mkt om dina noveller!! Du har talang! :)
2006-12-09