Det ända jag vill göra är att skära bort minnerna, bara vara utan dem. Jag vill bara vara hon som är. Men jag är rädd. Jag är rädd att det alltid kommer att vara så här. Alltid ha sönderskurna armar och mörkret i mina ögon. Men jag skadar mig inte bara med rakblad och knivar. Ibland kan det även vara nålar som jag sticker i mig, banka huvudet i väggen. Men det finns ingen gräns för mig. Självmisshandel. Men är det verkligen värt det? Ja det är det.
Jag pillade fram en ciggarett och stoppar den i munnen för att leta fram en tändare. Jag rotar i båda fram och bak fickorna på mina byxor, men hittar den slutliggen i min högra jack ficka. Den röda tändaren pysser när jag stoppar tummen på den och ska tända min cigarett. När elden möter ciggen blir det en sån fin färg, denna fina färgen som är glöd. Denna fina färgensom man kan se nästan överallt. Att något som är så farligt kan vara så fantsaktidt fint. Men mellan detta, mellan den fina glöden och min mun är något livsfarligt. Tobaken. Ångesten. Deprission. Allt detta i en liten pinne. Jag drar in den goda röken genom munnen och känner hur den fortsätter leva inne i min mun och åker ner i mina lungor, ända tills jag släpper ut den. Släpper ut den så att den flyter i väg och blandas med luften. jag drar ett sista blås på den farligt fina pinnen och sedan släker jag den och vandrar hemåt. Eller kan man kalla det hem?
På utsidan kanske vi verkar som en ganska normal familj. Men på insidan. Bara för att alla andra ser den från en sida så betyder det inte att familjen är så. En familj är som en tre dimisonell kub. Ena sidan ser alla andra, alltså utsidan. Utsidan som kan vara så fantastisk bra. men sedan kommer vi till insidan. Det är här som felet kommer in, min familj. Min pappa och mamma vet inte om mina problem, men ändå om dom hade vetat om det så hade de blundat för dem. Min mamma jobbar på kontor, så det tar rätt så mycket utav hennes tid. Så bara för det så måste jag för det mesta sitta barnvakt åt min lille bror Adrian. Han är 7 år och har redan inga förebilder. Han har inga förebilder tack vare att hans mamma jobbar för mycket och hinner inte ens hem för att natta honom, och för att min pappa är en alkolist. Just det, en alkolist.
Varje kväll såg jag hur mamma blev misshandlad utav en full pappa. Och jag gjorde ingenting. Jag var för feg. Och bara Gud vet hur mycket jag ångrar att jag inte gjorde någonting åt det. Jag såg hur hon blev dragen i håret in kastad i väggar. Allt möjligt. Bara nämn något, hon har varit med om det.
Det var tack vare detta som allting började. Sjävlmisshandelen. Varje kväll när jag sitter själv kommer tårarna och ångesten krypande under skinnet, jag vet vad som kommer jag har det inristat i minnet. Det är ingen som ser på mig hur jag mår eller ens någon annan än mig som förstår. Jag sluter ögonen och försöker sova men ångesten håller mig vaken. Det spelar ingen roll längre. Jag har varit här förut, men jag lever än. Det ända som syns utan på är ärren som rösterna i mitt huvud lämnar kvar som rester på mina armar.
Jag hör hur det knackar på dörren. Jag orkar verkligen inte bry mig just nu. Hela dagen har gått piss. Jag blev ovänn med min bästa kompis i skolan och det sista jag vill är att höra mamma och pappa bråka. Jag sätter mig bekvämare på golvet nedan för min säng som jag oftast brukar sitta. Jag tar ett djupt andetag och säger att jag sitter och gör mina läxor, fast jag egentligen sitter med rakbladet i handen. Dörren öppnar sig skta och orsäkert ändå och bakom den står en livrädd Adrian och tittar på mig med sina kristall blåa ögon.
-Lilla gubben, vad gör du här? frågade jag ham med den leenaste rösten jag hade för att ite göra han orolig om han hade sett rakbladet.
- Mamma och pappa bråkar igen, sade han så försiktigt och tyst så jag knappt hörde han.
- Kom hit killen, sa jag medans han började med små sakta steg gå närmar mig och jag lägger handen under sängen och öppnar handen för att lägga undar rakbladet.
Adrian sätter sig i mitt knä och jag håller om han som om han var min egna son.
- Dina armar liknar en zebra, sa han medans han följde mina ärr på min högra arm med sitt lilla pekfinger. Är det bara för att du gillar dem så mycket? frågade han med sin lilla försiktiga röst igen
- Ahh du... Bara för att jag gillar zebror så mycket så har mina armar nästan blivit som dem.
- Kommer mina med bli så om jag gillar zebrorna lika mycket som dig?
- Nä det hoppas jag inte baby. Att ha zebra liknande armar än ingenting, sa jag innan jag blev avbruten av ett kort snabbt skrik som kom från nedan våningen.
Jag kände hur Adrian kramade i mig hårdare men jag hade redan gissat på att någonting skulle hända där nere.
- Ska vi sova nu eller? frågade jag lille adrian
- Får jag sova inne hos dig ? frågade den lille killen
- Klart att du får. Men har du borstat tänderna och varit på toa?
- Japp, svarade han med ett stort leende över hela munnen.
När vi hade gått och lagt sig och han hade däckat kände jag mig stolt över att jag inte var tvungen att ta till med rakbladet. Att Adrian kom och störde mig hjälpte mig nog.
Jag vaknade till utav att jag kände Adrian klättra runt i sängen och sjung på Mors Lilla Olle. Jag tittade på väckar klockan och såg att klockan var halv 1. Jag satt mig upp i sängen och sträckte mig lite inna jag gick upp och satt på mig min svarta morgonrock.
- Har du redan ätit Adrian?
- Nää, jag väntade på att du skulle vakna. Men du var så seg så jag är jätte hungrig nu.
- Okej, kom så går vi ner och hämtar nåt att äta.
Jag tog Adrian i handen och så gick vi ut i den långa koridoren, förbi Adrians rum, badrummet och mamma och pappa. Dörren in till mamma och pappa stog på gavel så jag kunde se att mamma fortfarande låg och sov. Eller sov hon verkligen? Jag fick en känsla i magen. Jag har haft den innan, men nu var den starkare än någon gång innan.
- Adrian gubben, går du ner i köket och väntar. Jag mste bara hämta en sak på rummet.
- Okeeey, sa han och så studsade han vidare genom korridoren.
Jag kollade in mot mamma igen och sen så öppnade jag dörren mera och smög in. Det luktade unket i hela rummet. Jag tittade mot fönstret och såg att inte rullgadinen var neddragen. När jag väl kom fram till sängen så såg man inte mammas ansikte, allt håret låg i vägen. Jag vände henne så hon låg på ryggen, och då åkte håret sakta ner från ansiktet och blottade det blå slagna ansiktet som var framför mig. För mig så kom det inte som en chock. Att se henne blå slagen är någonting jag har sett sen jag var liten. Men det var inte de blåa märkerna jag oroade mig för den här gången. Det var om hon var vid liv. Jag kände att min hand skakade när jag lyfte på den för att se om hon fortfarande hade en puls. Hennes arm var kall, men jag kände fortfarande en svag puls. Jag rykte tillbaka när jag såg enn piller burk stå på nattbordet brevid kortet på mig och Adrian när vi var i Grekland förra sommaren.
Jag såg massor av folk i vita rockar gå in och ut i rummet. I mammas rum. Mormor hade tidigare varit och hämtat Adrian och bad mig följa med henne, att jag var för ung för att se sånt här. Men jag ville inte gå. Jag hade lovat mig själv och mamma att aldrig lämna henne själv. Men ibland känns det som att det spelar ingen roll efterom hon snart inte kommer att vara här om hon låte pappa göra så här mot henne.
Jag blev avruten i mina tankar utav en 50 års gubbe. Han var väldigt rynkig och hans mun röde sig, men jag hörde inte vad han sa.
- Din mamma hade tur att du kom och hittade henne just då du gjorde det. Om det hade varit bara någon timma efter så hade hon nog inte överlevt. Vi var tvugna att magpumpa henne, så vi blev av med alla tabletter som hon hade tagit.
Prosa (Novell)
av Beccalicious
Publicerad 2007-01-22 17:45
Beccalicious
Den är inte klar än (a)
2007-01-22