min själ är bortom all räddning
tudelad och sprucken
i så fina bitar att endast min obefintliga stolhet
skulle kunna fånga dem igen
jag är tvungen att i all oändlighet
försöka utplåna den andra delen av mig
tills den - eller jag - förintas
och försvinner upp i världsalltet
men den som vinner är dömd
att för evigt vandra på jorden
Fri vers av tieduptootight
Publicerad 2007-01-25 17:46
tobbä
Jag känner igen känslan av att inte veta vad eller vem man är, och hur man skall göra. Du har fångat detta bra här. Lidande, rätt poetiskt och ångestfyllt. Kram
2007-02-01