Sitter i min solstol
Funderar på ingenting
I min långa kjol
Ser ut över parkeringsplatsen
Bort mot tall och gran
På björken som börjar bli gulen
Strax där bakom Lärjedalen
Med sin å
Skymtar redan hösten i svalen
Lärkträden är ännu gröna
Gräsmattorna likaså
På balkongen solar sig den sköna
Där finns ingen höst
Kommer aldrig att bli
Hör min unga röst
För evigt ung i mitt hjärta
Helt slät
Inga rynkor som vill smärta
Människor som ej mig känner
Får de veta
Hur jag mitt liv lever
De kanske tycker jag befinner
Mig i det skrivna
Krupit in bland mina dikter
För mig ett sätt att leva
Just nu
Så länge jag är den skeva
Vågar knappast tänka
Om denna konst ej var min
Skulle jag mig bänka
På Lillhagen
Detta fagra palats
Om borta var kragen
Nu är det så
Jag alltid haft
En krage att ta på
Varje morgon i mitt liv
Ty där varit
Ett oändligt stök och kiv
Befinner mig i ett lugn så ljuvligt
Visst är jag mycket ensam
Men av detta jag njuter gruvligt
Ty idag jag detta behöver
Vad framtiden har i sitt sköte
Ett liv med mycket klöver
Spelar för mig ingen roll
Men någon att älska
Om han så ser ut som ett troll
Jag vet inget, vad som sker
Lever i nuet
Får avvakta en stund, vad mer
Tänk att på himlen få segla
Sittande på ett moln
Ner på jorden snegla
Tänk er vilken svindel
Måste för ögonen
Ha en bindel
I all oändlighet
Tror inte det
Usch, vilken tråkighet
Nej, högre upp vill jag sväva
Ut i yttre rymden
Dit vill jag sträva
När jag läggs i horisontalläge
Skidorna i vädret
Jag vingarna fäller ut i startläge
Säga till jorden farväl
Vet ej hur länge
Det är då för väl
Kommer tillbaka troligen
När Min Fader städat
Där få leva evinnerligen
Fri vers av Gun Hurtig
Publicerad 2007-02-03 13:31