När hon såg upp från matteboken och ut genom fönstret var himlen fortfarande grå. Att vädret i slutet av augusti ibland var lite nyckfullt visste hon, men en hel vecka gråväder, som till råga på allt hade börjat på dagen för skolstarten, var ganska dystert. Hon suckade och strök tillbaka håret bakom öronen innan hon med möda tvingade sig tillbaka till sina procenträkningar. Nu hade hon suttit här i två timmar. Och det var fredag. Hon mindes med en obehagskänsla i magen samtalet som hon haft med sin mamma för ganska exakt två timmar och en kvart sen.
”Ska du inte ut med dina kompisar ikväll då?”
Hon hade börjat darra i hela kroppen och fått en iskall klump betong i magen, tydliga tecken på nervositet. Mamma märkte inget.
”Nej”, sa hon spänt medan hela benen darrade.
”Jaså”, sa mamma besviket. ”Men du…”
Hon tittade upp från golvet och pressade ner sitt ben med all muskelstyrka hon hade kvar i armarna.
”Ja?”
Mamma skakade på huvudet.
”Glöm det”
Hon hade låtit så hoppfull.
Hon tittade ut igen, oförmögen att plugga matte en fredagskväll. Pappa var inte hemma. En suck till, varefter hon reste sig och gick ut i badrummet. Ställde sig framför spegeln och betraktade sitt ansikte i det bleka ljuset som fick påsarna under ögonen att verka onormalt stora. En rak men ack så blank näsa, en mun med en näst intill perfekt amorbåge och en ljust körsbärsröd färg, samt två ögon med färgen mörkgrön inramade av många, långa spröda ögonfransar. Ovanför syntes två markerade ögonbryn, som passade perfekt med de lagom synliga käkbenen och den smala hakan. Pannan doldes av en sned lugg som nästan täckte hennes vänstra öga. Resten var axellångt och uppklippt en massa gånger, så att hon såg ut som ett yrväder när hon vaknade.
Hon granskade sig själv, först som en utomstående skulle ha gjort, missade de små defekterna som den illröda finnen vid sidan om näsan och vattenkoppskratrarna som visserligen var nästan helt igenläkta men ändå syntes. Efter det tittade hon kritiskt på sitt ansikte. Så hade hon gjort sedan hon var liten, när hon precis hade kommit ur självförtroendet som alla barn har. Flickan hatade sig själv, och det hennes utseende drog till sig.
Hon släckte lampan i badrummet och återvände till sina matteböcker.
Efter sju minuter med ekvationer stod hon inte ut längre. Hon rafsade ihop plånbok, nycklar och mobil och pressade ner allt i de för små fickorna på jackan.
”Katrina ringde…” Sa hon undvikande till sin mamma när hon gick förbi vardagsrummet. ”Vi ska träffas ute och sen dra hem till någon av hennes kompisar”
Mamma tittade upp.
”Vilka blir ni då?” Undrade hon. ”Någon mer som jag vet om?”
”Nej, hej då!”
Sedan gick hon vidare och drog på sig sina skor i hallen. Innan mamma hann vakna ur sin tv-dvala gick hon ut i trapphuset och stängde dörren. Vart hon skulle hade hon ingen aning om, och hon snubblade på väg nerför trapporna. Med ett ömmande knä stegade hon ut i den kyliga kvällsluften och började gå i riktning mot en park som låg en bit ifrån centralstationen. Det märktes direkt när hon kom ut ur slumkvarteren, på bara en gatukorsning och femtio meter förvandlades de graffitiprydda betonghusen till röda tegelhus med toppmoderna lekplatser på innergårdarna och tjugocentimershäckar som omgärdade de små gräsplättarna framför husen.
Vägen kantades av stora träd.
Hon gick mitt på vägen. Det kom aldrig några bilar de gråa dagarna, hade hon märkt. Det var som om hela världen stannade upp och somnade, tills det blev bra väder igen. Alternativt natt. På natten brydde sig ingen om det var soligt eller mulet, eftersom det inte märktes.
Det hade redan blivit natt när hon kom fram till parken, eller i alla fall mörkt. Det fanns inga lampor där, men hennes fötter följde vant den fyra kilometer långa stigen som gick i krokar längs den lilla bäcken som rann igenom parken och mynnade i kanalen.
Ovanligt lite människor ute för att vara fredag kväll, tänkte hon där hon gick, omsvept i mörker.
Gruset knastrade fridsamt under hennes fötter, som om varje steg förde henne längre ifrån något hon ville slippa undan. På avstånd hördes motorljud från vägen hon just lämnat.
En fågel flaxade till i en buske, och med en suck satte hon sig på en parkbänk hon visste skulle finnas där i mörkret.
Hon tog upp mobilen ur fickan och låste upp knapplåset. Sedan klickade hon sig in på inkomna SMS, och läste datumet på det senaste. Två veckor sedan.
”Från: Katrina
Alltså nu pallar jag inte med detta längre. Vafan är det med dig? Har det hänt nåt så vet du att jag lyssnar, eller? Men om du bara är tyst förstår jag inte. Du pratar aldrig med mig längre”
Hon suckade och kände tårarna i ögonvrån. Katrina hade rätt, det hade hänt något, men det skulle hon aldrig kunna berätta för någon, inte ens Katrina.
Med vemod mindes hon somrarna när de var små, då de fortfarande lekte prinsessor och tävlade om vem som var vackrast. De hade trott att de aldrig skulle skiljas åt, men ack så fel de hade.
En annalkande klump av sorg i magen trängde undan minnesbilder av midsommarfirande från –92 och Katrina för en stund, och hon insåg att hennes närmaste vän hade rätt. Katrina skulle lyssna, men skulle hon verkligen förstå?
Flickan på parkbänken tvivlade på det. Känslorna av skuld och skam var alldeles för verkliga, och hon visste att det egentligen var hennes fel. Katrina skulle hata henne för att hon var så äcklig.
Tårar började rinna på hennes kinder. Att det kunde vara så svårt att berätta något. Men flickans livslust låg på botten. Hon tänkte nu eller aldrig, annars skulle hon ju ändå dö och det var lika bra att hon tog chansen.
Med darrande fingrar knappade hon in telefonnumret till Katrina. Signalerna gick fram, en efter en, och hon ville lägga på varje sekund. Tårarna vätte fortfarande hennes kinder.
”Så nu behagar du ringa?” Sa en hätsk röst på andra sidan luren.
Hon hade förstås sett vem det var som ringde. Flickan tappade modet direkt och snyftade till.
”Hej då”, sa hon tyst och lade på luren.
Hon flyttades till behandlingshem ett halvår senare, för självdestruktivt beteende. Hennes föräldrar stöttade henne genom allt intill slutet, speciellt hennes oroliga pappa som kom på varje besökstid och förhörde sig om hur det gick för dottern. Hennes mamma gick in i väggen och hade inte ork nog att hälsa på, även om hon ofta ringde.
Efter nästan två år drabbades flickan av posttraumatisk stress, och isolerades från allmänheten tills historien om de sexuella övergreppen från fadern nystades upp.
Hon blev aldrig sig själv igen.
Prosa (Novell)
av tieduptootight
Publicerad 2007-10-15 22:49