Det var en gång en liten mupp som skulle ge sig ut i världen. Hon packade sina väskor, som inte blev så tjocka, eftersom den lilla muppen inte var så fåfäng att hon behövde ha med sig massa kläder. Olyckligtvis var hon obotligt förtjust i kex, så väskorna blev visst väldigt tunga i alla fall. Hon var ju tvungen att ha med sig någon färdkost. Det hela blev dock inte så olyckligt, för den lilla muppen kände att de många kexen skänkte henne en glädje och förväntan, vilket inte alls är så dumt att ha med sig i bagaget när man ska ut och se världen. Dessutom låter det ju mycket bättre att äta kex än godis, fastän det säkert är lika onyttigt. Men man kan låtsas att kex bara är ovanligt gott bröd.
Hur det nu var, hade den lilla muppen sådan tur att det skulle kila iväg ett tåg nu eller med detsamma, så hon hoppade på det. Ja, jag lovar, hon hoppade. Skulle inte du ha gjort det som du skulle få se världen?
Nu råkade det vara så att det här var ett tåg där tågåkarna fick bestämda platser. Hur skulle den lilla muppen kunna veta vilken plats som var hennes, om hon inte hade någon biljett, undrar du.
Jo men ser du, hon hade faktiskt en egen liten biljett. Den var orange och den hade hon köpt av en fjällvandrare på stationen. Han ville inte ha sin biljett; förmodligen för att fjällvandrare tycker bättre om att vandra i fjäll än att åka tåg.
När våra kära vän muppen hade kommit på vagn 3 började hon bana sig fram genom vad vi kan kalla korridoren. Eller egentligen tog det en stund innan dess, för det var naturligtvis en del människor som ville av tåget. Den lilla muppen fick snällt vänta, medan hon försökte låtsas att hon var en tändsticka, som pressades mellan bagagehyllorna längs väggen och allehanda tågresenärer, som snart inte längre skulle vara tågresenärer.
Till slut fanns det plats för henne och hennes ryggsäck och hennes väska på hjul att komma fram. Hon sökte på nummerskyltarna: 66-65, 62-61, 58-57… Platserna satt två och två på varje sida om mittgången, precis som det brukar vara på tåg. Tur var väl det, för hade det inte funnits stolar på båda sidor om mittgången hade det ju inte varit någon mittgång. Vem vet hur det hade gått då?
Det var trafik i gången. En familj på fyra personer stod och diskuterade vem som skulle ha vilken plats. Efter en liten stund kom de på att de kunde sätta sig ner först och eventuellt flytta om senare. Det tyckte den lilla muppen var både klokt och bra, för hon började känna sig i vägen för dem som stod i kö bakom henne och klev på hennes väska. Den lilla muppen hoppades att de andra på tåget inte hade något emot hennes rullväska, fastän den var så bred att hon nätt och jämnt kunde dra den genom gången. Förresten kunde det vara gången som var för smal, så det så. Det trodde i alla fall den lilla muppen.
Flera gånger hann hon tänka ”Varför steg, jag menar hoppade, jag inte på i andra änden av vagnen, när det var dit jag skulle? Så dumt.”
Ja, dumt, som sagt. När hon äntligen hade funnit plats 17 tog hon upp biljetten ur ryggsäcken för att se att hon var rätt. Det var hon inte. Hon hade plats 71.
Tillbaka till andra änden av vagnen igen.
Det visade sig att den lilla muppens plats var upptagen av en kvinna, vars plats hade blivit knyckt av en man, som egentligen hade platsen bredvid, vilken upptogs av en kvinna, som blev åksjuk av att sitta bak och fram. ”Intressant”, tyckte den lilla muppen och slog sig ner där det var ledigt.
Bäst som hon satt där kom hon på att det skulle sitta fint med en liten konversation. Vår mupp var en sådan typ som tycker om att säga något mer till folk än ”Ursäkta, får jag bara komma förbi?” när man har en dejt med toaletten.
Hon frågade mannen bredvid vart han skulle åka. Han glodde förvirrat på henne, insåg att det var honom hon pratade med och grymtade ”Alvesta”. Sedan slog han upp tågtidningen ”Kupé” och gömde sig bakom den.
Dåligt med napp där. Den lilla muppen bestämde sig för att lägga patiens i stället. Det enda problemet var, att hon inte visste hur man gjorde. Hon hade bara hört att det är det folk gör, när de är uttråkade. ”Patiens är säkert lika tråkigt i sig, så det spelar ju ingen roll” tänkte muppen, och sedan tänkte hon inte mer. Inte på det, i alla fall.
Den orange biljetten, som hon köpt av fjällvandraren, räckte bara till Helsingtorg, och det är ju inte så långt. I alla fall inte om man bor där den lilla muppen bodde, och det gjorde den lilla muppen. I synnerhet är det inte långt om man ska se världen. Helsingtorg är inte så världsligt, om du förstår vad jag menar. Och om du inte förstår vad jag menar, så är det så ändå.
Nåväl, framme i Helsingtorg tackade hon tåget för resan och för att det fört henne så säkert fram. Tåget svarade inte, men det bekom inte vår lilla mupp.
Hon upptäckte en söt liten second hand-affär på en gata vid stationen och trippade dit. Där kunde hon inte motstå att köpa en gul visp för fem kronor. Bara för att den såg så dekorativ ut.
I kassan stod en herre vid namn Shan. Det stod på en liten bricka på hans bröst: ”Hej! Jag heter Shan”. Fast det hade nog varit någon annan som hade haft den brickan innan, för det var ett namn överstruket. Gustav, typ. Eller Gunnar, eller möjligtvis Gudrun.
Den lilla muppen fick reda på att Shan kom från Irak. Han bodde i Helsingtorg med sin fru. Deras två barn hade flyttat hemifrån, den yngsta killen alldeles nyss.
”Då kan du ge din son den här vispen” tyckte den lilla muppen. ”Det är alltid bra att ha i ett eget hem”.
Shan sken upp och tackade och tog emot vispen. Han letade upp en kakburk inne i ett trångt kontor, ur vilken han bjöd sin kund. Hon slapp inte undan innan hon tagit minst tre, helst fyra och en halv. Så lätt kunde lite glädje givas och mottagas och återsändas en eftermiddag i detta lilla stationssamhälle.
”Vad gör din son förresten?” frågade hon Shan.
”No han är på resa,” svarade han på sin arabiska svenska kryddad med skånska, ”men han är lite, do vet, har inte rast.”
”Rastlös?”
”Ja, ja” nickade Shan. ”Han skolle åka tåg, men jag tror inte han orkar åka så lång. Han tycker det är tråkig att åka tåg.”
”Vart skulle han då?”
”Han skolle åka lång, till berg. Han är fjällvandrare.”
Den lilla muppen tackade för sig och för kakorna och gick ut genom den plingande dörren. När hon spankulerade tillbaka till stationen för att köpa en biljett hem, kände hon sig ganska nöjd. Det krävdes visst inte så mycket för att få sig ett litet äventyr.
Hon log och tänkte för sig själv: ”Världen är allt bra liten ändå”.
Prosa (Novell)
av Rebecca.
Publicerad 2008-01-03 21:09
Annika Persson
Bra text eftersom den provocerar fantasiflödet. Muppen konnoterar både individen och mänskligheten. I muppens egenskaper kan vi alla känna igen oss. M v h Annika Persson
2008-01-03