”Ja det är Wille”, sa en trött röst på andra sidan luren.
”Hej, det är jag”, svarade Alva försiktigt. ”Förlåt, väckte jag dig?”
William suckade.
”Nej, det är lugnt. Ville du nåt?”
Alva ställde sig framför spegeln med den bärbara telefonen tryckt mot örat.
”Inte egentligen…” Sa hon. ”Jag har tråkigt”
”Jag med”, sa han.
Alvas mod sjönk direkt. Det här skulle inte bli nåt bra samtal.
”Så vad gör du då?” Frågade hon och såg in i sina egna sorgsna ögon.
”Inte så mycket… Kokar kaffe”, svarade William.
Alva borrade in sina naglar i handflatan. Varför kunde han inte bara lite social när de för en gångs skull hördes?
”Jaså? Gott?”
William fnös.
”Jag har ju inte druckit det än”, sa han. ”Din lilla dummis”
De skrattade till båda två.
”Micke sa att du är upptagen imorgon”, sa Alva efter någon sekunds tystnad.
”Ja”, suckade William och Alva riktigt såg framför sig hur han drog handen genom håret.
”Jaha…”
Det knackade på dörren, och Alva tog blicken från sin spegelbild.
”Vänta lite, Wille”, sa hon i telefonluren och vände sig mot dörren.
Hon hörde han mumlade något som lät som ”okej”.
”Vill du ha vindruvor, gumman?” Sa moster Annie som tittade in.
”Vindruvor? Javisst…” Svarade hon och log snabbt.
”Så bra då”, log Annie och började stänga dörren. ”De kommer snart”
Alva log en sista gång och ställde sig sedan framför spegeln igen. Hennes hår hade inte blivit tvättat på ett par dagar och var ganska stripigt. Sminket hon hade haft för två dagar sen hade hon inte brytt sig om att ta bort, och kajalen var numera insmetad i huden och fick henne att se väldigt trött ut. Hon hade helt enkelt inte orkat.
”Är du kvar, Wille?”
Tystnad.
”Men skärp dig”, sa hon trött.
”Okej då…” Sa han surt.
Alva kliade sig på det bara benet. Hon var klädd i hotpants och nattlinne, som hon varit de senaste dagarna.
”Men, jobbiga unge”, sa hon på skoj och hoppades innerligt att han skulle börja retas med henne, så som det var innan.
Önskningen slog inte in.
”Är jag jobbig, säger du? Jag kan bli värre” Det hördes att han inte menade allvar.
”Jag tror dig, du behöver inte bevisa det” Log Alva och kliade sig på benet igen.
William skrattade.
”Förresten”, sa Alva, som just kommit ihåg morgondagen. ”Vad ska du hitta på imorgon?”
Williams röst ändrades på två röda.
”Jag orkar faktiskt inte med alla”, sa han trött. ”De blir bara så jobbiga”
”Men det var så länge sen vi sågs…”, Försökt hon desperat.
Han suckade igen.
”Jag vet, och jag vill ju träffa dig, men inte med alla andra”, sa han. ”Kan inte du komma hit istället och skita i de andra?”
Alva log och kände sig varm inombords.
”Det går inte”, sa hon sorgset. ”Jag har ju med mig mina kompisar också”
Det knackade på dörren.
”Men…”
”Wille, kan du vänta lite?”
”Jaja”, sa han surt.
Alva ignorerade tonen, och öppnade sin sovrumsdörr.
”Här är dina druvor, gumman”, log Annie och räckte Alva en assiett som dignade av gröna vindruvor.
”Tack Annie”, sa Alva och tog en vindruva. ”Vad goda de är!”
”Ja, visst är de?” Sa Annie engagerat. ”Vi har högvis, så ät så många du vill!”
”Det ska jag”, sa hon snabbt och återvände till samtalet.
”Wille?”
Han svarade med ett utdraget mumlande.
”Varför kan du inte bara komma dit? En liten stund?” Sa hon desperat.
Han suckade.
”Vänta”, sa han trött. ”Mitt kaffe är klart nu”
Alva tystnade och satte sig ner, för att omedelbart resa sig igen. Hon hatade att vänta, speciellt på William.
Efter en och en halv minut dök han upp i luren igen.
”Ja, vad var det?” Sa han, och det hördes att han svalde något.
”Jag sa”, började Alva långsamt och tydligt. ”Att det hade varit kul om du kunde vara där, bara en liten stund åtminstone”
William gäspade, och Alva såg hans ansikte framför sig. Små rynkor runt de grågröna ögonen, markerade kindben, muskulös hals, skönhetsfläckar och födelsemärken över det vänstra käkbenet… Det var fysiskt smärtsamt. Hon mindes första gången de kysstes, och log rodnande vid minnet.
”Men jag orkar inte”
”Men kom igen, Wille”, sa Alva, uppfylld av längtan. ”Det var jättelänge sen vi träffades, säkert två veckor!”
”Jag vet”, sa han uppgivet med den rösten som betydde att det inte hjälpte att säga emot.
”Jaha”, sa Alva konstaterande och kände sig ledsen. ”Ja, jag ska i alla fall gå nu”
William sa inget.
”Ha det så bra då”
”Mm, du med”, svarade han likgiltigt, som om han hade uppmärksamheten någon annan stans.
”Hej då”
Alva slängde på luren och höll på att börja gråta. Hon tittade sig själv i spegeln. Vad var det för fel på henne? Varför ville han inte träffa henne längre? De hade ju inte så många chanser att träffas, ibland blev det bara en gång i veckan, och hon saknade honom så förfärligt. Var hon kanske för påträngande…? Tjatade på honom hela tiden… Jo, så måste det vara. Eller? Nej, Alva hade inte tjatat mer på honom nu än vanligt. Kunde det vara något fel på hennes kropp då? Han hade ju sagt att hon var snygg och så, men det var innan han fick se henne så som gud skapade henne. Efter det hade han aldrig kommenterat hennes kropp. Hon ställde sig framför spegeln. För smal var hon ju definitivt inte. Alvas figur var ganska mullig, med breda höfter och runda lår. Hon var för tjock… Ja, det var där problemet låg, hon var för tjock.
Alva sträckte sig efter tallriken med vindruvor, men stannade halvvägs. Hon var redan för tjock, inte äta mer nu. Hon skulle kanske behöva en joggingtur?
Beslutsamt bytte hon om och satte iPodlurarna i öronen innan hon stängde dörren utifrån.
Vindruvorna stod ensamma kvar på hennes skrivbord.
Prosa (Novell)
av tieduptootight
Publicerad 2008-06-23 21:56