Alla vet vi ju den där känslan att vara ensam och inte ha någon att snacka med. Jag känner också den ibland. Ganska ofta faktiskt. Jag försöker skriva, och gillar att skrika av ilska, jag gillar att kasta saker omkring mig.
Jag sitter här, ensam hemma, och läser på poeter. Jag läser Jessikas dikter och jag önskar så att jag kunde vara med henne nu. För tillsammans så är vi ju inte ensamma, vi har ju varandra. För alltid ska vi ha varandra, till någon av oss inte finns längre. Jag fattar inte hur jag kunde leva utan dig innan vi träffades för ett år sedan. Det känns som att jag kände dig innan jag föddes, innan jag ens fanns här. Vi bodde säkert i himlen tillsammans, Jessika.
Solen skiner här i Göteborg och jag borde väl vara glad. Jag har vänner, som jag älskar till och med. Vi pratar ofta om det första intrycket ni vet, och det är kul att folk trodde att jag var sportigaste människan, och ville bli kompis med mig. De trodde att jag var den populäraste tjejen i min förra skola och att jag älskade uppmärksamhet och ville ha mer och mer. Men så är det ju inte, jag gillar inte uppmärksamhet egentligen, jag skakar i hela kroppen och vet inte vad jag ska göra, jag stammar och blir orolig. Tänk om alla skrattar åt mig? Dom tror att jag är säker.
Jag är inte säker i skolan, inte med massa människor samtidigt. Jag klarar mig finfint med några stycken, men inte med dom som ser ner på andra, jag tål er inte. Jag är inte säker i fotbollen, jag blir rädd för att göra fel och få alla emot mig, få utskällning av tränaren och se alla andra snacka bakom min rygg. Jag önskar att jag hade ögon i nacken. Jag önskar att jag hade Jessika här, så vi kunde gömma oss tillsammans, i en mörk vrå kanske. Eller ute i den varma solen någonstans där ingen kan hitta oss och bara leva livet så som vi vill leva det.
Lyssna på Kent och GooGoo Dolls, och Coldplay såklart.
Men jag är osäker. På allt. Jag vill kunna vara säker och vara den tjejen med starkt självförtroende, den roliga tjejen med oslagbara skämt som alla skrattar åt och som alla vill vara med. Jag klarar inte av sneda blickar åt mitt håll och fniss. Jag är glad på dagen, men det är på kvällen all ledsamhet och ilska kommer och tar mig. Jag sjunker till andra sidan jordklotet och ut i rymden, tillbaka till himlen.
Och där ska jag vänta på min Jessika.
I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven
Då kan vi vara oss själva, precis som vi vill vara.
Som du skrev, vi skrattar till vi glömmer av hur det känns att inte skratta. Och jag önskar att jag kunde hjälpa dig när du behöver någon.
Som i himlen :)
Fri vers av Svarta vantar
Publicerad 2008-10-12 14:22
artonsekunder
Vi bodde nog i himlen tillsammans ja :) Jag sitter verkligen här och gråter nu, av lycka. Herregud, du förstår nog inte min lycka när jag satt och läste detta och tänkte "shit! hon behöver verkligen mig och hon vill verkligen vara hos mig". För jag trodde att det bara var jag som kände så, jag trodde inte att du förstod den känslan och ännu mindre trodde jag att du kände likadant. Det kunde likaväl varit mig denna texten handlande om, det kunde varit jag som skrivit den. One mind, Elin<3 Jag älskar dig, sötaste och underbaraste du. Hur säker eller hur osäker du än är.
2008-10-12