Navelsträngen, aneurysmet som sitter ihopkleggat mellan våra trötta hjärtan. Kan vi hugga nån gång då snyftar jag. Inget svar. Jomen, det är nog bäst så säger du alldeles för rationellt. Du gråter inte så ofta va? Nej jag gör inte det. Sen. Kanske. Vi lyfter varsin skalpell och blundar. Hugger.
Hejdå.
Aneurysmet kleggar på heltäckningsmattan och är generellt sett ganska äckligt. Skräckinjagande för den med kladdfobi. Inget ögongodis direkt.
Plötsligt står du där, med ett nytt ärr över magen, och upptäcker att du är dålig på att cutta. Ett kladdigt aneurysm som bultar av hopp. Förjävligt ser det ut och du famlar efter nål och tråd, hjälp! Hördu, jag måste sy fast det igen, kan vi inte hjälpas åt? Inget svar. Nej. Jag mår bättre nu. Och du behöver lära dig att klara dig utan mig.
Och aneurysmet hör det du inte vill höra.
(Det viskar det till dig sen tysst, tyssst, tysssst, när natten är som mörkast, tystast, kallast, tyst. På tå trippar det in och lägger sig till ro någonstans bakom hypofysen. Sakta, sakta, så sakta makar det sig fram och i ren lathet åker det snålskjuts på dopamin, adrenalin och insulin.) Det gnager, gnager, gnager. Sågar, sågar lika rakt och snabbt som en sjuåring på syslöjd. Sjuåringen tar sig igenom till sist och kvar är slipandet. Läkandet.
Därför tänker det vara sista gången du hör av dig nånsin.
Fri vers (Prosapoesi)
av Matilda.k
Publicerad 2009-05-18 20:03
421A
Jag gillar sista raden skarpt.
2009-05-18