Släktfejden i Nordled.
Ur Gunnar Glappkäfts bekännelser.
Det hände vid tiden då klanen Glappkäft, stor och mäktig, kom i fejd med den anda stora klanen på Island, klan Runarsson, angående om ägandeskapet till en rik silveråder, som befann sig mitt emellan de båda rivalernas domäner. Ting blev hållet för att idka lösning på fejden. Lagman talade:
Ehuru om Runarsson än Glappkäft som äger denna åder vet vi icke, det bästa vore om båda ätterna brukade bergets rikedomar sida vid sida.
Gunnar Glappkäft, en stor och reslig krigare med stort rött skägg och en enorm styrka, talade:
Icke, ådern tillhör Glappkäft, och så kommer det att bli, i tid och evighet.
Fjodor Runarson, en väldig kämpe, svarade barskt:
Aldrig, berget tillhör oss Runarssons, silvret tillhör oss, det har det alltid gjort!
Handgemäng utbröt. Lagmännen förmådde inte att hålla de kämpandes isär, så de utlyste allmänt krigstillstånd och lämnade så tinget hastigt på sina springare.
Alla de övriga kämpandes lämnade tillslut tinget i vredesmod efter att profossen med ett uppbåd förmått hålla de kämpandes isär.
Gunnar Glappkäft återvände till sin gård Glapphem, och började samla ett uppbåd för att överfalla och dräpa Runarssons. De var över trettio man i vapen. Detsamma gjorde Fjodor, men dessa var över femtio män under vapen, alla mycket duktiga krigare, skickliga på yxa och svärd.
Gunnar red med sitt uppbåd till den dystra Flottslätten, för att mönstra sina mannar, oturligt nog, red även Runarssons dit. Både härarna såg sin litenhet respektive sin överlägsenhet. Runarssons blåste till angrepp. Striden var hård. Blodet rann i rännilar. Redur Glappkäft gick till angrepp mot Einar Runarsson, och sökte omgöra honom med sitt spjut till en grillklar spädgris. Einar stoppade upp Redurs spjut med sin rundsköld och högg mot Redurs panna. Redurs panna var nu i tvenne delar. Einar, som i segervrål hade borttagit sin uppmärksamhet från slagfältet fick dock en stridsklubba i nacken från Tyr så han föll död ner.
Granris Runarson, sökte med sin yxa, vid namn Storkross, spräcka Leif Glappkäfts knäskål missade grovt, och dräpte sin halvbror Theodor i Leifs ställe. Granris, som var upptagen med att rycka ut Storkross ur Theodors mage, fick då för sin miss betala, i form av Leifs bredsvärd Broskknäck i anletet. Granris föll död ner. Leif, som med sitt svärd nu tog sikte på Granris ben för att fullfölja slakten, fick då Granris brors Bronkirs kastyxa i hälen. Leif var nu enbent, och föll ganska död ner.
Bronkir, som åter sökte kasta en kastyxa, nu på Glappkäfts främste kämpe Gunnar, upptäckte att hans ränsel med yxor för detta ända mål var slut, och blev obeväpnad nerstucken av Gunnars bredsvärd Sven Blodstänkte.
Fjodor, som ägnat den mesta av tiden att hugga armar och ben av ett helt kompani Glappkäfts, sökte nu för en envig, man mot man mot Gunnar Glappkäft. Olyckligtvis fick Fjodor inte en envig med Gunnar, utan fick en betydligt kortare envig med Gunnars kusin Sörens armborstspil, mitt i pannan. Fjodor föll död, och utan ära ner.
Sören och Gunnar, som var de enda kvar varande Glappkäfts på slagfältet, hade både på styrka, skäktor och mod slut, Runarssons, som kände att segern var nära, rusade i stridsvrål mot de båda ensamma kämparna. Just innan övermakten nåde Glappkäfts kämpar, så Stötte Leif, som ännu inte riktigt var död, i Glappkäfts stridshorn. Stöten gav Sören och Gunnar nytt stridmod, och de drog båda sina vapen, två fruktade, tunga skäggyxor vid namn Tyrdir och Olle Nackklyfa. Runarssons, som nu stannade upp i skräck, fick det kalla stålet från stridsyxorna smaka, och de besegrade ensamma ett tjog män, som efter den fruktansvärda bataljen låg i höger på slagfältet. Blod och övrigt gäggel täckte slätten.
Inte nog med att Glappkäfts hade besegrat Runarssons, Glappkäfts hade även vunnit kampen om ådran, och kunde ostört bruka hällens rikedomar.
Slätten där så många män dräptes kallades Helhem, hem för dödsguden Hel.
Men silvret som höggs fram ville ingen ta emot, varken som löning eller betalning. Det kallades blodssilver, och sade sig ha en förbannelse över sig, för att så många män hade dött för det. Tillslut ville inte ens bergsmännen själva ha det, och silvret lastades i tunga kistor och grävdes ner på heden. Det var fyra stora kistor, fyllda med silver. Skatten finns kvar där ännu. Den kallas Helsilver. Hel´s silver.
Prosa (Novell)
av Kundvagn
Publicerad 2005-09-28 14:36