Mörka moln

Som ett mörker tar det tag i mig,
det sliter och drar ända ifrån märgen.
Dess klor vässas var timme
och greppet hårdnar om mitt hjärta.
Det bultar och slår efter tillit,
de mörka molnen verkar inte skingra sig.

Det kryper i min arma kropp,
mina händer skakar av rädsla.
Jag kan inte längre vara still
när oron omger mig.
Den sluter sig som ett skal runt min själ,
den tar och tar, gnager lite för var dag.

Tillit, trygghet, stabilitet.
Lugn.
När ska lugnet i mitt liv finna mig?
Jag borde ha rätt att leva utan tvivel.
Jag borde få vara oöverträfflig,
för någon.
För dig.

Val ska te sig enkelt.
Mitt inre förmultnar av väntan.
Av mitt hjärta finns snart inte mycket kvar.
Jag borde ha rätt att leva med ärlighet.
Jag borde få vara den enda,
för någon.
För dig.

Ge mig, ge mig, ge mig,
allt jag ber om.
Jag ska ge dig åter tusenfalt.
Jag ska älska dig tills livet inte längre lever,
jag ska älska dig tills hjärtat inte längre slår.
Jag ska älska dig från mitt innersta inre
och aldrig ensam ska du stå.

Ge mig lojalitet, trohet och vänskap.
Ge mig ditt hjärta och den ska leva lugnt hos mig.
Ge mig liv och lugn.
Mitt hjärta, mitt hjärta, mitt hjärta.
Var rädd om mitt hjärta.
Jag har inte gett den för ingenting.
Jag har givit den dig för att få allt.