Jag minns knappt juni. Redogörelsen har inte varit prioriterad.

Tiden fylldes med något. Sannolikt en resa, eller var det i maj? Jag minns inte. Eller så åt jag på en restaurang. Ja, det var nog det jag gjorde. Eller var det kanske så att jag vävde mina egna sandaler i koppartråd bakom ett stall i East Village? Något säger mig att jag inte gjorde det. Men det bryr jag mig inte om, tror jag. Jag lyssnade i alla fall på musik. Jag stod på en scen med Bono och Jerry Springer. Vi sjöng a capella. Samtidigt kom tåget, prick 12:59. Himlen var grå och gul. Tom Waits frågade om jag kunde låna ut min taxi. Nej, det hände nog inte. Samtidigt tog Jamaica guld i tältuppsättning när kungen klappade på schäfrar igår, då när jätten vann Tour de France 1978. Det minns du väl? En gång åt jag en Japp. Hade jag långt hår i juni? Jag minns att tanten i kön tog upp en bild på Titanic, nämnde något om att limousinen gick baklänges, men att hon inte hade något wi-fi uppe i seglet. Det kom en man och knackade på, men mina hörlurar fungerade inte på botten. Vill du verkligen vidröra en glaskula gjord av fåfänga och Tony Blairs bolognese? Det serverades på IKEA på den intergalaktiska resan till Vadensjö. Vart reste jag egentligen. Framför dimman på kontoret, hönsen bad om fyrkanter igen. Jag gjorde tekakor i en vagn på Kaknästornet, där kälken tog fart. Blåa linjer fick mig att se två tangentbord slåss om olja, det tjafsades om hur höftkulor bar på muterade A4-papper.
Greta Garbo gick ensam genom stan.