* Den morgonen var inte en morgon — det var ett öppet sår i himlen. Soluppgången slog mig som en domare, som en mild smäll som inte slår, utan väcker. För ett ögonblick såg jag alla världens kvinnor stå i en cirkel: kvinnor med tunga slöjor, kvinnor i korta klänningar, sålda kvinnor, fria kvinnor, kvinnor som tiger, kvinnor som skriker inombords. Och mitt ibland dem — du. Inte som ett trofé, inte som någon annans man, utan som ett barn uppfostrat i rädsla, i strikta traditioner, i berättelser som inte låter dig vara dig själv. Jag, en kvinna från väst, med friheter som ibland gör ont, med skuld som inte är min, kände mig för ett ögonblick som en ödets tjuv. Inte en mans tjuv. Ödet. Jag kände skam inför världens orättvisa, inte inför min kärlek. Jag var rädd för hur kvinnor ställs mot varandra, som om vi tävlar om män, när vi faktiskt tävlar om värdighet. Och ändå — i mitt hjärta bär jag dig som ett kalejdoskop: bräcklig, föränderlig, ett ljus.