Du vet kanske, och kanske inte, att människan 'inte glömmer gärna oförätter', men gärna förrätter.
Något gräl eller gramse kan sitta som en eller annan tagg i det mentala bröstet, i bröstkorgen.
För att lägga sordin en smula på stämningen i landet, för att länder som Danmark, Norge och Finland 'anklagande' gärna ser på Sverige av litet olika skäl.
Exempelvis att nassarna i Tyskland 'inte fick' invaderas av ledaren i det där landet, som spred elände och förödelse omkring sig under 'Andra världskriget'.
Som fick heta så för att det första inte ens kallades det första, förrän det kom 'ett andra'.
Själv inser jag förstås hur fel det måste ha varit att inte även vårt land fått bombas och invaderas och bestämmas över till bockande och nigande lydnad.
Som de vilka blev så illa behandlade som de blev.
För om Sverige blivit utsatt för bombanfall (Kom nu inte dragandes med att södra delen av landet blev faktiskt bombat, för att 'flygaren navigerade fel', det var ju bara i undantagsfall.
Inte precis som avsiktligt att tömma planet på flygbränsle och bomber, just här, före landning på 'annan ort') som raserade världen en smula för envar som träffad.
Istället för att bli hotad, massakrerad och bombad till underkastelse.
Tog lilla Sverige emot flyktingar från just Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Frankrike samt alla de övriga länder som såg sig om vart att styra kosan just då.
Alla försök att hjälpa 'utsatta länder' som faktiskt var litet mera än bara avsevärd hjälp, det kan gärna få falla i glömska.
Alla de krafter och människor i alla berörda länder vilka människor däri, 'drog sitt strå till stacken', under 'oroliga tider'. (Orolig betyder inte bara motsatsen till rolig.
Utan även att finna ro någonstans, eka eller inte eka och möjliga vatten att som fiska i)
I alla fall så har de där knasiga undanflykterna och möjligheterna, nu så som i onödan fallit i glömska.
Och när Norge, Danmark eller Finland spelar en match, oavsett sport, mot andra länder än Sverige, kan en svensk få för sig att hålla på något av sina nordiska grannländer.
Medan om Sverige möter något annat land eller någon från ett annat land.
Då håller det nordiska grannlandet inte på Sverige, utan exempelvis Spanien, Italien eller Tyskland.
Men trots att svensken i gemen inte är precis lika luttrad som exempelvis en Finländare från Hangö eller Tammerfors.
Så tar en svenska saken med jämnmod.
Visst är det fantastiskt att Sverige inte behövde invaderas, för hade landet blivit det, så vart sjutton skulle då någon flykting från något av grannländerna ha 'tagit vägen'?
De som trots svåra umbäranden stundom, fann det bäst att korsa gränsen hit.
De hade nog heller inte fått den hjälp och det stöd som de trots allt fick.
Att den norska kungafamiljen inte kunde välkomnas hit kan ju ha berott på rent diplomatiska hinder.
Eller så var det för att kämpar istället skulle få finna en fristad här, dricka sitt 'go-fika'
(Påtår med bulle eller kaka, bakelse eller snuttefilt, kaffet var slut så de fick allt nöja sig med påtår, enligt Elin fem år)
och hämta andan här, innan de 'kastade sig in' med fara för liv och lem, tillbaka till 'helvetet på jorden' i sina egna hemländer.
Så när danskar, i Norge boende människor, Finländare... kastar skit på oss svenskar, minns då att 'minnet är kort', likt en korv har två ändar, tills den äts upp, rå, grillad eller stekt.
När 'Finnkampen' går av stapeln och 'alla med rötter o fötter i Finland' håller på just Finland, till och med en del svenskar faktiskt, egendomligt nog, då vågar sig de fega jävla svenskarna sig på att utmana ödet, minsann.


(En av mina släktingar, långt tillbaka i leden, blev mästare på att springa, under en eller annan olympisk eld och olympiad.
Han sprang inte för att han var efterlyst för att ha kastat sten på polisen.
Utan på stybben i mera markhöjd, på en sådan där arena kring vilken en märkbart gripen publik, gav sitt som bifall.
Åh, så stolt är jag över det minsann.
Att andra släktingar tagit medaljer o pokaler sedan dess, det glömmer jag gärna som bort i stunden)

(Att den olympiska elden alls tänds av en mästare på att springa,
som om han hade eld i baken, beror enligt historiska källor att
under OS i Berlin, 1936, så ville nassarnas ledare imponera på
resten av den nästan fria världen, då elden tändes i ett fyrfat.

Detta firar vi idag med att upprepa misstaget med att utsätta
Europa för den där risken att bränna fingrarna en smula självs
vådligt, en uppmuntran till världens alla diktatorer, översittare
och pyromaner.
Genom att lustfyllt hylla gesten, inte den att höja armen till
hälsning likt Caesar i det gamla så historiska Rom.
Utan att höja samma arm, högerarmen, till att hylla filmserien
'Krigets dåvarande vindar', inte vinden hemma hos farbror Torsten...)