i det här dunklet som inte är något dunkel så trivs jag med att inte finnas till. Jag skall inte ljuga, jag ser allting så klart nu och du är där, du också men jag vet inte vad du vill men jag ser att du gillar mig även om jag kanske inte är något mer än jag. Skulle du kunna tänka dig måla himlen även fast jag var där? Kanske föreställa dig ett barn stå där vid en björk som var som mig men ändå inte? Kanske mer som dig? Jag vet inte... mina känslor är så klara och starka men så dunkla... det är livet som har gjort mig mörk... mörk och sardonisk... jag skrattar då jag inte ska skratta och vet inte vart jag skall ta vägen. Ibland ser jag dig. Du är så nära. Fingertoppar som möts och sedan är allting borta och jag stirrar in i mina väggar. Tom. Tom på mig själv för jag vill ha något mer. Med dig.