Jag lever med min sjukdom och den kräver att jag tar vissa mediciner och jag har aldrig haft något problem med det. Jag har blivit vänligt bemött och fått en vård jag varit nöjd med. Jag har aldrig blivit särbehandlad förrän igår.

För tre veckor sedan ringde jag och bokade en tid för att rengöra tänderna hos tandhygienisten. Det var samma klinik som jag gått till ett tag. Inga problem. Trevliga.

Eftersom det var nästan ett år sedan jag var där sist ville tandhygienisten ta överkäken den dagen, men att jag hade ett hål som behövde lagas och därför fick jag en ny tid. Jag ville försäkra mig om att bedövningen och mina mediciner funkade ihop, så jag lät dem ta en kopia av mitt medicinhäfte. Återigen, trevligt bemött.

En vecka senare när jag kom dit och de började med att bedöva med en bomullstuss där de skulle ge sprutan med bedövningsmedel och jag var jätterädd. Då klankade chefstandläkaren in och undrade vad som stod på. Inte för att jag skrek eller levde om. Jag var bara ensam och rädd och eftersom jag inte fått veta om jag kunde ta min ångestdämpande medicin eller ej, så hade jag låtit bli att ta den.

De plockade fram en blodtrycksmätare och en syresättningsmaskin. Min puls var lite för hög, enligt dem. De försäkrade sig om att mina mediciner inte var några problem, men istället för att fortsätta avbröt de allt och de sade att om jag gick till ett universitetssjukhus för tandläkarvård så kunde man till och med få bli sövd om det var så illa.

Jag kände mig lite förvirrad, men så kom tandhygienisten in och sade att hon skulle göra rent underkäken som hon inte gjorde vid förra tillfället. Jag bad om en ny tid så jag kunde förbereda mig med ångestdämpande för detaljer hela.

Igår när jag kom in till tandläkaren blev jag satt i en tandläkarstol, utan förberedelser eller något i ordning. Ingen bedövning. Jag blev påssatt blodtrycksmätaren och syresättningsmätaren igen och min puls låg på 115-120 och jag satt där i tio minuter helt själv i rummet, tills chefstandläkaren kom och drog av mig blodtrycksmätare och syresättningsmätaren och sade att det var trist, men de kan inte ge mig vård och därför skriver vi en remiss till det stora tandläkaruniversitet.

Vilket känns väldigt överdrivet. Jag bad inte om det. Jag ville att kliniken jag har gått och trott på ska ta hand om mig, som de har gjort ett bra tag. Jag vill inte bli sövd eller gå på ett universitetssjukhus för att laga ett litet hål?

Jag fick ingen ny tid till tandhygienisten jag gick till. Jag fick mitt kuvert med remissen och ett adjö. De kastade i princip ut mig och detta bemötande ändrades när jag visat dem mitt medicinhäfte.

Det är första gången jag har blivit illa behandlad pga min sjukdom på ett såhär uppenbart sätt. Jag pratar inte mycket om min sjukdom, men när jag inte varit där på nästan ett år var jag tvungen att förklara att jag legat på sjukhus större delen av den tiden.

Så nu måste jag antingen ta med remissen till andra sidan stan eller leta upp någon annan klinik, men förtroendet är naggat i kanten. Hem sjuksköterskan sade att en klient hon haft hade gått till en tandläkare i närheten som var bra, men minns inte namnet.

Så vi får väl se.

Jag har inte skrikit, betett mig illa eller på något vis varit psykotisk på mina tandläkarbesök. Rädd, ja. Jag har suttit snällt i stolen, men varit rädd och det har funkat bra tills nu.