Det är alltid puberteten och inget annat
som lever upp i skymningen.

När den mjuka böjen på kvällen
insinuerar sin ödsliga kurva
böjer sig något inom oss också.
Vi har väldigt få saker då,
ingen ägodel följer med oss,
ingen ägodel hjälper oss heller.
Det är en långsam katastrof under dessa timmar
som verkar vara de enda under dygnet.
De som lämnar oss i de gamla gränserna,
de som inte kan ge oss mycket,
de som vi inte frågar något om.
Det finns en öm men sönderfallande katastrof
under dagens sista timmar
som har gått oss förbi precis som de andra,
och precis som dem har de nått
den flammande skönheten
av det som blickar mot vad vi tror är ingenting.
Lutar mig över min fönsterbräda,
ser hur ett avsnitt av tiden glider förbi;
kvällen har mjukt balsamerat
gatornas bullriga händelser,
himlen krymper ihop lite i taget
och en explosion av moderligt tålamod
sveper in världen i mjuka kramar.

Medan natten öppnar sig på hörnen,
sjunker månen ner i ödsligt blomster.