Jag tänker på alla ord
som jag har kastat för vinden
under alla dessa år —
Var är de nu?
Jag ser molnskuggor
dansandes på ortens husväggar;
tittar på kajornas flykt
med sin bestämda drivkraft.
Vi hade framtiden i ordning.
Löftena var stora,
orden var koncisa —
Var är de nu ?
Vi har inte gjort det på sistone.
Vindens riktning har ändrats.
Ett maskrosfrö driver förbi;
en uppenbarelse som stödjer tanken
på den minsta ledtråd
som naturen tillåter.
Tillräckligt för att knuffa mitt minne
och uppmana mig att replikera...
Var är det nu ?