Som känslan av

ljummet sommarregn

och barfota fötter i gräset

kan kallas för stilla vemod.

Och som känslan av

kall fukt på insidan av bröstet

kan kallas för ensamhet och sorg.

Så kan känslan av ett inre lugn

över att ha lämnat något

bakom sig för alltid

kallas för att stänga dörrar. 

Så kan känslan av att kunna

hålla näsan över ytan en stund

kallas för att överleva.

Och känslan av att kunna se

den ljusblå randens hägring

vid horisonten av ett bottenlöst hav

kan kallas för hoppfullhet.