När jag ramlade, trodde jag att såren var stora,
Men de kalla omfamningarna var skarpare.
Jag sökte tröst hos män, förgäves,
För min själ var trasig, inte torra händer.

Jag lärde mig att inte varje hand sträcks ut
Det är sköld eller räddning, men ibland är det fusk.
Och varje ouppfyllt löfte
Det blir ett ärr som inte har någon läkning.

Men bland skuggorna hittade jag en läxa:
Att de djupaste såren inte kommer från fall,
Men från människor som lovat kärlek, men ljög.

Nu, med ett klokare hjärta och öppna ögon,
Jag ser mot himlen, inte till illusoriska omfamningar.
Och jag finner min frid i ensamheten, inte i tomma ord och röda drömmar.