Jag skriver brev du aldrig kommer att läsa~

Det är bara mitt bläckhjärta som tecknar. Det är bara tårar som tar mörkret i hand. På havet finns inga kanter. Inga slut. Ingen början. Ingen meningsbyggnad. Historian skrivs i toner, i snäckors gångar. I rörelsen. Ja, men det där vet du ju redan. Det här är bara mina tankar som simmar. Som svävar.
Det stilla blå, det är också en sorg. Är en längtan. Är en frihet.

Det är vackert med blekheten. Horisonten och skiljestrecken. Jag följer Konturerna, en sorge-kant, 
Ramen runt ett avsides land. Det är som siden. Alla berg du begravde. Som en svepning. Över dalarna stillnar ögonblick. Som om jorden mist sin färg.
Jag lägger mej inte där, Än.

Vattenringarna är dina år nu. På land är dom ett vaccum.
Dina fötter har gått till stjärnorna.

Du växte ur världen, lilla barn. Växte in i dina krånglade tankar. Så trångt det kan vara där. Och så alldeles oändligt förstort. Jag bär din vilsenhet nu. Jag har blivit väldigt väldigt liten och Borttappad sen jag miste dej.
Jag skriver brev du aldrig kommer läsa.

om stormarna och saknaden, om att stå kvar på andra sidan tiden
om hur mörkt det i slutna rum
Det slår vågor upp på en strand, havet brusar
Men det är bara mitt bläckhjärta, lilla barn.
som pratar till dej i natten

Jag drömmer ofta om döden, hur den hämtar mej, tar andan ur mej och lämnar mej,  Tömd

På tankar, tömd på känslor.

För en sekund, vaknar jag lycklig. 

Morgonen har alltid varit öppen och ärlig, och den kommer alltid tillbaka. 
precis som vågorna där jag sitter
Men jag, ja, jag väntar ju bara på dej
såklart vet jag, att du inte kommer att komma tillbaka
Men Jag kommer att komma till dej en dag , till där vi blev, det lovar jag.
En ärlig dag, då sluter vi cirekeln.

Nu är brevet slut, käraste lilla du

Nu har Bläcket runnit ut,
Någonstans emellan ditt hav och mitt land

Vida Sträcker sej

 minnet

ögonblicken

jag undrar om vi ser

på samma himlabryn