Natten är fylld av obeslutsamhet.
Att ta en neråt eller en uppåt.
Att ta en promenad utomhus.
Att få dig att sluta ljuga.
Att få allt lagt till rätta.
Att möta natten liggandes ­—
eller att stiga upp
och sväva i den mörka luften.
Lägg dig ned och slappna av.
Jag beordrar dig: SLAPPNA AV!
Balsam.
Den enda låten går på repeat:
Jag älskar dig.
Just nu behöver jag dig så mycket.
Så trött och upprörd
och ändå får jag inte ringa:
Jag visste det inte.
Jag rörde vid ett sår som inte läkt.
Ett trauma:
Såret kommer att läka, säger doktorn.
Allt du gjorde
efter en så kort panik i telefon.
"Åh älskling! du skrämde mig."
Nej, vad du sa först i telefonen var,
"Baby, jag kommer direkt."
Du var.
Du gjorde.
Du kom, verkade det,
lika snabbt som ljuset.
Du älskar mig så.
Jag kände ingen annan då.
En gång sårade det dig så
att du nästan begick självmord.
Som att ha huvudet i ugnen:
Hett.
Det.
Lite hysteri.
Inte min resa.
Jag är inte självmordsbenägen.
Vi är starka och du vet det.
Men jag måste sova nu.
Du kommer att veta det.
Jag vet att du gör det redan nu.
Vi älskar varandra, så mycket.
Godnatt!
Min egna, min kärlek,
min kära, min käraste.
Det är sant.
Vi gör oss.
Älskar var och en av oss
och varandra, så mycket.