Du behöver inte svalka dig i sommar
för du är inte längre här mamma

Du behöver inte det blommiga paraplyet
för där du är regnar det inte (tror jag)

Till hösten när allt har vissnat
kan du inte längre gå dina promenader


När vinterns första snöflingor faller
kan du inte fånga dem på din tunga


När våren brister ut i jublande blom
kan du inte njuta under körsbärsträden


Du kan ingenting längre fast du kan ändå mer
du kan lysa solen, blåsa vinden, falla i regnet


Du är långt borta men ändå nära 
ljusår ifrån eller kanske alldeles intill


Det är upp till mig att förnimma dig
Det är upp till mig att aldrig glömma dig


Du gav mig livet och du fostrade mig
du skyddade mig så gott du kunde


Nu är det jag som svalkar mig
jag som går dina promenader


Det är jag som fångar snöflingorna på min tunga
jag som njuter under körsbärsträden


Jag hör dig i måsarnas skratt
jag ser dig blomma överallt


Du tar min hand så ömt
din är sval, så sval nu


Vi älskar varandra 
som bara mor och dotter kan


Vi har varandra, du har bara gått före
jag ser dig, jag bär dig viskar du


Gråt inte efter mig
se jag är ju alldeles bredvid dig