Önskar att jag var en sjöbergsk Frida
under hela livsseglatsen lång,
som i hennes visor, fast samtida
och med dagens toner i min sång.
Önskar att jag kunde versen vrida,
lossa greppet ifrån tidens tvång
och i dikten liksom Frida glida
som ett ädelt pekoral i tidens gång.

Ädelpekoralet kan jag sakna
i vår verklighet med krig och kris.
Sjöbergs Frida får nu gärna vakna
liksom förr i Vänersborgs Paris.
Att få störa världens vapenskrammel
med en lugn idyll från fordom frid,
exekverade en Povel Ramel
redan under sjuttitalets tid.

Önskar lugnet åter finge råda
i vår del av världens hav och land,
att vår Frida åter kunde knåda
kaffebrödets deg med flitig hand.
Önskar mest att freden finge sjunga
till gitarrens ackompanjemang
om den Frida, gamla eller unga,
medelst ädelpekoralets rara klang!