Med skrattet bubblande i halsen vänder hon blicken mot den svarta himlen och gräver ner fingrarna i gräset. Runt henne flyger världen omkring och blicken har svårt att fokusera. Bara fingrarna som gräver och gräver för att hålla henne kvar på marken är verkliga. Jorden är kall och hård mot hennes mjuka fingertoppar, men smärtan är någonting hon förstår. Och hon måste hålla tag i någonting verkligt när allting virvlar runt, runt. Annars kanske hon ramlar ut i det svarta. Det pirrar i magen av spänning och hon undrar om hon ska släppa taget. Svepas med i färgerna och vindens vackra sång som får havet att smeka klipporna långt där nere i en oupphörlig dans. Hon vet att rädslan borde göra henne stel och kall, men hon vill bara skratta och ge sig in i dansen av vitt och svart. Skummet ser självlysande ut mot den blänkande klippan och håret piskar ansiktet när vinden river och sliter för att kasta ut henne i oändligheten, och som en trasdocka krossa henne mot stenen. Skrattet som förut fyllde henne med en mjuk dimma ersätts plötsligt av det olidligt vassa. Än en gång vänder hon blicken mot rymden men istället för skrattet som för en sekund sedan hotade, skriker hon ut sitt hat mot den likgiltiga tystnaden. Hon skriker tills lungorna är tomma och kroppen skriker efter syre innan hon tystnar. Andetagen kommer långsamt och hjärtat fladdrar långt där inne i hennes bröst. Hon undrar hur det fortförande kan pumpa när hon för länge sedan givit upp. Men hjärtat gör bara vad ett hjärta ska.