munkavle kring min hjärna
tystar obönhörligen

orden, jag ska tala
kommer inte ramla ut

de kommer strategiskt på rad



i kör kommer de, mumlande
nynnande på en saga

som ej kan vara sann, ej
kan vara verklighet



ty jag står här utanför och ser på
när figuren samlar sig

det ekar i utrymmet, hon tar
på sin kropp för att känna

om hon finns, eller om hon är jag
någon annan



kvinnan talar i gåtor
om saker, från förr

jag tror inte på henne
hon fantiserar, skarvar

hittar på



och man hör inte orden
genom den dämpande kavlen

de låter som en metodisk sång
en munksång, med rytmen

från en trumma, hennes hjärta
i oro, bultar


så att det ekar
i det befintliga


vakuum