Intill sidan av en smal grusväg står en brungrön bänk med flagnande färg, i en diskret väntan på att någon förbipasserande skulle tänkas slå sig ned. Ty trots dess svaghets klämta så vägrar bänken påstå sig kunna brista.
På marken nedanför bänken ligger löv som sent omsider har lämnat sina kvistar från de nu kala träden. De ligger nu i en tyst väntan på den snö som alla andra år snart förväntas falla.
Lite avlägset från sjön en bit bort hörs ett plask av en ensam and som fortfarande simmar och fröjds åt att isen inte kommit ännu.
Allt verkar vara så sovande och fridfullt, så som om allt liv är inne i en inställning för fullkomligt lugn.
En mager man med lång kappa och rufsigt hår kommer fram till bänken. Tittar försiktigt på den, så om endast blickar kunde fälla den.
Han sätter sig ned och bänken gör ifrån sig ett svagt knarrande.
Mannen tar fram en brödbit ur jackfickan.
Ivrigt och vaksamt flyger en gråsparv ned till marken och ställer sig intill mannens fötter i hopp om att smulor från brödbiten som mannen har börjat tugga på skulle falla ned.
Mannen bryter en bit av brödet, böjer sig ned och sträcker ut handen.
Gråsparven backar.
Mannen lägger brödbiten på marken.
Den flagnande bänken har fått sitt sällskap.
Himlen öppnar sig sakta och i tysthet faller den första snön.
Den lilla gråsparven har flygigt iväg från sin plats under bänken och kvar sitter mannen.
På kinden av denna ensamma varelse rinner en tår, som med jordens gravitation faller sin väg mot marken.
Brödet är slut.
Mannen reser sig upp och börjar gå, han ryggar tillbaka, vrider huvudet och sneglar mot bänken.
Ty utan ett par skor blir vägen hem en lång färd.