När jag skriver det här
sitter jag vid havet
och tänker på den resa döden är.
Jag vet inte om den blir ett slut
eller början på något nytt.
Jag vet bara att sista gången vi sågs
var du en gammal sjöman
som längtade efter att få höra havets brus igen.

Du lämnade oss efter att ha fått uppleva ett rikt liv
och därför finns bara två saker jag beklagar nu
att du gick miste om en stor del av min uppväxt
och att du måste tillbringa de sista två åren av ditt liv i rullstol.

Jag kommer att minnas mycket när det gäller dig
historierna du berättade
resorna vi gjorde
middagarna med kusin Vitamin
ditt eviga visslande på ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”
och så förstås vattenhjulet
som du ville ge till mig när jag var barn.
Jag fick det när jag blivit vuxen istället.
I bäcken nedanför din stuga snurrade det en dag 1976
då vi åter kommit nära varann.

Tack pappa, för att jag fick dig tillbaka
och för att du blev en av de finaste vänner jag haft.
Jag fick inte vara med när din resa ifrån oss började
men jag kan se ditt fartyg vid horisonten nu.
Det färdas tryggt utan fara för minor och oväder.
Jag vinkar farväl
fylld av tacksamhet och kärlek.